Hon ryckte till och satte händerna för ögonen. »På ganska många saker, Bill», sade hon. »Men det är det samma...»
Den ton af forcerad munterhet, hvarmed hon uttalat de sista orden, slog mera an på honom än hennes febersjuka blick nyss. »Du tänker då väl inte —?» mumlade han. »Nej, förbanna mig, det vore du inte i stånd till.»
»Hvad är det jag inte vore i stånd till?»
Han såg oafvändt på henne, men talade som till sig själf. »Det finns», mumlade han, »ingen pålitligare och trofastare tös i hela riket, annars hade jag väl för tre månader sedan skurit halsen af henne. Nej, hon har fått febern, det är alltsammans.»
Lugnande sig med denna tanke tömde han glaset och begärde strax därefter, med det behöriga antalet eder, sin mixtur. Nancy reste sig hastigt, slog i mixturen (men med ryggen åt honom) och höll sedan skeden för hans mun, medan han tog in.
»Så», brummade han, »tag nu och sätt dig här bredvid mig. Men låt mig få se ditt vanliga ansikte, annars skall jag minsann tyga till det så, att du skall ha svårt för att känna igen det.»
Hon gjorde som han sade, och han tog om hennes hand, lade sedan ner hufvudet på kudden igen och låg och stirrade på henne. Hans ögonlock föllo igen, lyftes, föllo åter igen, lyftes ånyo. Då och då ändrade han oroligt ställning, och sedan han legat och dåsat några ögonblick, vaknade han plötsligt och såg sig förvirrad och förskräckt omkring. Men så tog sömnen honom igen. Hans hand släppte Nancys, den gled ner på sängen, han låg nästan som död.
Nancy hade rest sig. »Ändtligen verkade då opiet!» mumlade hon. »Men kanske det redan har blifvit för sent.»
Hastigt tog hon hatt och sjal, såg sig ängsligt omkring, som om hon trots sömndrycken väntade att känna Sikes’ grofva hand ta henne om armen, böjde sig sedan ner och kysste honom på munnen, öppnade och stängde dörren och skyndade nedåt gatan.
Väktaren ropade i det samma half tio nere i gränden, som hon skulle igenom.
»Är klockan mycket öfver half?» frågade hon honom.
»Om en kvart slår hon fullt», svarade han och höll upp sin lykta för hennes ansikte.
»Och jag kan inte hinna dit på mindre än en timme!» mumlade hon för sig själf, medan hon sprang vidare.
Många butiker voro redan stängda. Hon flög framåt den smala trottoaren, armbågade sig fram mellan fotgängarne, dök ner under hästarnes hufvud, då hon skulle tvärs öfver de starkt trafikerade gatorna. »Är kvinnan galen?» sade människorna och stannade för att se efter henne. Efter hand som hon närmade sig sitt mål, blef dock trafiken mindre. Här voro endast få fotgängare, hon kunde komma fram mera obehindradt. Och hon sprang och sprang. Slutligen stod hon utanför sin bestämmelseort, ett stort hotell vid en lugn och fin
