Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
OLIVER TWIST.

gata. Just som hon stannade under den strålande lyktan öfver porten, slog klockan elfva. Ett ögonblick tvekade hon, om hon skulle gå in, men så tog hon mod till sig och gjorde det. Portiern var icke inne i sin skrubb. Hon såg sig villrådig omkring och gick mot trappan.

»Hvart skall ni ta vägen?» frågade en uppasserska, som stack ut hufvudet genom en dörr.

»Jag skulle tala med ett fruntimmer, som bor här i hotellet», svarade Nancy. »En fröken Maylie.»

Uppasserskan, som emellertid hade mönstrat henne från topp till tå, såg på henne med en blick full af dygdigt förakt och ropade sedan på en uppassare. För honom upprepade Nancy sin begäran.

»Hvilket namn skall jag uppge?» frågade denne. »Och hvad är ert ärende?»

»Säg bara, att jag måste tala med fröken.»

»Nej, så’nt där känner man till!» svarade han och sköt henne mot utgången, »packa er i väg!»

»Inte om ni så släpar mig bort!» utbrast flickan häftigt.

Det hade kommit flera till af hotellpersonalen; en kock med ett godmodigt ansikte tyckte synd om henne. »Ni kan ju gå upp och anmäla henne, Johnny!» sade han till uppassaren.

»Hvad skulle det tjäna till?» ljöd svaret. »Tror ni, att fröken Maylie tar emot en sådan?»

Denna hänsyftning på Nancys tvetydiga utseende väckte en dygdig harm hos fyra pigor, som häftigt förklarade, att en sådan där varelse inte förtjänade bättre än att bli körd på porten.

Men Nancy tiggde och bad. »Sedan kan ni göra med mig hvad ni vill!» sade hon vändande sig till de manliga tjänarne. »Men för Guds barmhärtighets skull, gå upp och säg till fröken Maylie, att här är en flicka, som ber att få tala med henne mellan fyra ögon. Fröken skall genast, af mina första ord, kunna veta, om hon skall höra på mig eller visa bort mig.»

Kocken med det godmodiga ansiktet tog åter hennes parti. Och slutet blef, att uppassaren Johnny gick upp och anmälde henne.

Nancy stod där blek, nästan andlös med skälfvande läppar. Hon hörde knappast de nedsättande anmärkningar, som de dygdiga uppasserskorna läto hagla omkring henne. Dessa anmärkningar blefvo ännu hvassare, då Johnny kom tillbaka och sade, att Nancy kunde följa med. »Det tjänar då sannerligen ingenting till att vara anständig här i världen!» sade en af dem förolämpad, och de tre andra instämde med henne, att det var en »skandal»! Men Nancy frågade ej efter detta. Darrande i hela kroppen följde hon med upp till ett litet förmak som upplystes af en hänglampa. Här lämnade uppassaren henne ensam.

Hon hade förnött sitt lif på Londons gator och i dess uslaste nästen och hålor, men ändå hade hon bevarat något af kvinnans fina