arbetsklassens kvinnor dra sig undan för mig, då jag tränger mig fram på gatorna.»
»Å, så förfärligt!» hviskade Rose. Och utan att hon själf visste af det, drog hon sig ännu längre ifrån Nancy.
»Tacka ni Gud på edra knän, fröken», fortsatte flickan, »för att ni har haft familj, som har vårdat och skyddat er i er barndom och för att ni aldrig har varit utstött i köld och svält och kif och dryckenskap och — det, som är ännu värre, så som jag har varit nästan från min spädaste barndom. Gatan och rännstenen ha varit min vagga, liksom de väl en gång bli min dödsbädd.»
»Hvad det gör mig ondt om er!» sade fröken Rose, och hennes röst darrade. »Det är ju hjärtskärande!»
»Gud välsigne er för er godhet! Ni skulle bara veta, hur jag är till mods ibland. Men... jag har smugit mig bort från någon, som alldeles säkert skulle mörda mig, om han fick veta, att jag har gått hit för att tala om för er, hvad jag har hört. Känner ni en man, som heter Monks?»
»Nej.»
»Men han känner er och vet, att ni bor här. Ty det var genom att uppsnappa hvad han sade, som jag fick veta, hvem ni är och hvar ni fanns.»
»Jag har aldrig hört hans namn.»
»Nåja, kanske han också begagnar falskt namn bland oss, det har jag ofta tänkt mig. För någon tid sedan, kort efter det Oliver kommit hem till er, strax efter inbrottet, lyssnade jag (ty jag hade fått misstankar på karlen) på ett samtal mellan honom och Fagin. Och därigenom fick jag veta, att Monks — jag menar den mannen, som jag nyss frågade er om...»
»Ja, jag förstår.»
»Att Monks händelsevis hade varseblifvit Oliver tillsammans med två af våra gossar samma dag Oliver första gången försvann från oss, och då hade han genast sett, att Oliver var det barn han sökte efter — jag vet inte hvarför. Och så hade han gjort den öfverenskommelsen med Fagin, att om denne åter kunde få tag i Oliver, skulle han få en summa pängar, och han skulle få ännu mera pängar, om han lyckades göra honom till tjuf, ty det hade Monks fördel af.»
»Men hur skulle det gå till?» frågade Rose.
»Han, Monks, upptäckte min skugga på väggen, bäst jag stod och lyssnade för att ta reda på det. Och det var nog inte många, som kunde ha gjort efter det konststycket att smyga sig bort ifrån dem utan att bli fast. Men det gjorde jag. Och se’n har jag inte sett honom förrän i går aftse.»
»Hvad hände då?»
»Jo, ni skall få höra. Då var han åter borta hos Fagin, och de gingo upp i öfre våningen, och jag svepte in mig så, att min
