natur. Då hon hörde lätta steg närma sig dörren och tänkte på, hvilka himmelskriande kontraster i nästa ögonblick det lilla rummet skulle inrymma, var det, som om medvetandet af hennes skam ville trycka henne till jorden. Hon tyckte, att hon ej kunde uthärda ett möte med den, som hon själf bedt att få träffa. Men mot dessa finare känslor kämpade sedan åter stoltheten, en synd, som de lägsta och mest fördärfvade varelser ha gemensam med de själfkäraste och högst stående. Denna väninna till tjufvar och banditer, detta utskum, som så att säga lefde i galgens skugga, hon kände sig för »stolt» till att med en enda skymt förråda sin kvinnliga känsla. Den var det enda, som ännu förenade henne med den ädlare delen af mänskligheten, och den föreföll henne som en svaghet!
Hon lyfte ögonen nätt och jämt så mycket, att hon såg, att den, som inträdde, var en smärt och vacker flicka. Sedan tog hon ögonen till sig igen, gjorde en knyck på nacken och sade: »Det är svårt att få tala med er, fröken. Om jag hade blifvit stött och gått min väg, som så många andra skulle ha gjort, hade ni en gång kommit att ångra det och det inte utan skäl.»
»Det gör mig ondt, om någon har varit ohöflig mot er», svarade fröken Rose. »Men tänk nu inte mera på det, utan säg mig, hvarför ni har velat träffa mig.»
Den vänliga tonen, den milda rösten, det blida sättet och så det, att det hos Rose icke fanns en skymt af högdragenhet eller ovilja — allt detta rent af öfverrumplade Nancy. Hon brast plötsligt i gråt.
»Å, fröken, fröken!» utbrast hon och satte händerna för ansiktet, »om det funnes många sådana som ni, skulle det inte finnas många sådana som jag!»
»Sätt er», sade Rose allvarligt. »Det gör mig ondt om er. Om ni är fattig eller olycklig, skall det bli mig en glädje att hjälpa er så godt jag kan. Sätt er nu.»
»Ack nej, låt mig stå, fröken», bad Nancy alltjämt gråtande, »och tala inte så vänligt till mig, förr än ni har fått veta, hurudan jag är. — Men det är sent... är den där dörren stängd?»
»Ja», svarade Rose och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka, liksom för att vara närmare hjälpen, om det skulle behöfvas. »Hvarför gråter ni?»
»Jo, emedan jag nu skall lägga mitt eget och andras lif i er hand. Det var jag, som släpade lille Oliver tillbaka till gamle Fagin, juden, den kvällen då han försvann från herr Brownlows hus.»
»Var det ni?!» utbrast Rose.
»Ja, fröken, det var jag. Jag är den eländiga varelse ni hört omtalas, som lefver tillsammans med tjufvar och som aldrig — så sant mig Gud hjälpe! — så långt jag kan minnas tillbaka, har känt till annat slags lif eller bättre ord än som kamraterna ha gifvit mig. Ja, var inte rädd för att öppet rygga tillbaka för mig! Jag är yngre än jag ser ut, men jag är van vid det. Till och med
