KAP. 4.
Oliver träder ut i lifvet.
Det brukas i familjer med många barn, att när man alls icke ser någon utsikt till att kunna anskaffa en ordentlig plats åt en uppväxande yngling, skickar man honom till sjös. Ihågkommande detta visa och fördelaktiga exempel, tog direktionen i öfvervägande, om det ej skulle vara lämpligt, att Oliver Twist sattes ombord på något kofferdifartyg, som skulle till en eller annan hälsofarlig hamn, så mycket mera som det ju var sannolikt, att kaptenen en kväll, då han var upprymd efter middagen, antingen skulle prygla ihjäl honom eller slå itu hans skalle med ett järnspett. Ju klarare saken framställde sig för direktionen i detta ljus, desto flera tycktes fördelarna vara. Herr Bumble skickades alltså ut för att anställa förberedande spaningar, om det ej fanns någon kapten, som behöfde en skeppsgosse utan huld och skydd. Men då herr Bumble kom tillbaka för att rapportera utgången af sin expedition, mötte han utanför porten begrafningsentreprenören Sowerberry i egen hög person.
Herr Sowerberry var en lång, mager, knotig karl i luggslitna svarta kläder, stoppade svarta bomullsstrumpor och skor i samma stil. Hans ansikte var af naturen ej anlagdt för det leende, men han var dock i allmänhet fallen för det slags munterhet, som möjligen kan vara förenlig med hans yrke. Hans steg blefvo spänstiga, och hans anlete upplifvades, då han gick fram till Bumble och hjärtligt tryckte hans hand.
»Jag har nyss varit och tagit mått på de bägge kvinnfolken, som dogo i natt», förklarade han.
»Ni blir rika karlen till sist», sade uppsyningsmannen och stack ner tummen och pekfingret i begrafningsentreprenörens framräckta snusdosa, som var en sinnrik liten modell af en patenterad likkista. »Jag säger, ni blir rika karlen till sist!» upprepade han och knackade vänskapligt herr Sowerberry på axeln med sin käpp.
»Tror ni det?» sade entreprenören i en ton, som halft medgaf, halft betviflade sannolikheten af detta påstående. »De pris, som direktionen betalar, äro mycket knappt tilltagna.»
»Ja, det äro likkistorna också», svarade uppsyningsmannen med nätt och jämt så mycket af ett leende, som en hög ämbetsman kan tillåta sig.
Herr Sowerberry tilltalades precis så mycket af denna kvickhet, som anständigheten fordrade, och han skrattade en lång stund. »Nåja, herr Bumble», sade han sedan, »det är ju möjligt, att sedan den nya bespisningsförordningen tillämpas, ha kistorna blifvit litet smalare
