och lägre än de voro förr. Men litet skall man väl förtjäna. Väl torra bräder äro dyra, och järnhandtagen måste jag ta kanalvägen från Birmingham.»
»Ja ja», menade herr Bumble, »hvarje handtverk har sina afbränningar, och naturligtvis är det rätt och billigt, att man har litet vinst.»
»Vinst, jo, jag tackar jag! Jag får säga, att jag verkligen har en stor svårighet att brottas med, och det är, att det dör så många groflemmade personer. Så snart de, som ha sett bättre dagar, komma på fattighuset, dö de knall och fall och ni kan lita på, herr Bumble, att en tre fyra tum mera i bräder än man har beräknat den tiden, då priserna bestämdes, det gör en betydlig minskning i förtjänsten, i synnerhet när man har familj att försörja.»
Då herr Sowerberry sade detta med en förorättad mans kränkta min, tyckte uppsyningsmannen, att det liksom satte en fläck på direktionens ära, hvarför han fann det rådligast att byta om samtalsämne. Och som Oliver Twist för tillfället mest upptog hans tankar, började han tala om honom.
»Hvad var det nu jag ville säga», sade han, »ni vet väl inte händelsevis någon, som behöfver en pojke — en kommunal lärpojke, som är en börda, ja, jag kan gärna säga en kvarnsten omkring den kommunala halsen? Utmärkta villkor, herr Sowerberry, utmärkta villkor!» tillade herr Bumble och trummade med ändan af sin käpp på det ställe af plakatet, där orden »fem pund» stodo tryckta med jättelika bokstäfver.
»Hm», sade begrafningsentreprenören och fattade i uppslaget af herr Bumbles uniformsrock, »det var just det jag ämnade tala med er om. Ser ni... men så’na granna knappar ni har, herr Bumble! Dem har jag aldrig sett förr.»
»Åja, de ä’ ganska vackra», sade uppsyningsmannen och betraktade stolt sina stora mässingsknappar. »Vapnet är det samma som i vårt kommunala sigill: den barmhärtige samaritanen, som hjälper den sjuke och nödställde mannen. Direktionen skänkte mig dem till nyåret, och jag invigde dem med besiktningen af den där afsigkomne handlanden, som dog i en portgång midt i natten.»
»Ja, jag minns... juryns utslag lydde: död af köld och brist på de oumbärligaste lifsförnödenheterna, inte sant?»
Herr Bumble nickade.
»Och så sade besiktningsmännen något om, att om fattiginspektören hade...»
»Dumheter!» afbröt uppsyningsmannen förargad. »Om direktionen skulle bry sig om allt nonsens, som så’na där okunniga jurymän prata, skulle den få alldeles för mycket att göra.»
»Ja, det är då sant,» sade entreprenören.
»Jag önskar bara, att vi kunde få så’na där karlar en fjorton dars tid in till oss», fortsatte herr Bumble, »så skulle de minsann
