»En elak pojke, jag vill äta upp mitt eget hufvud, om han inte är en elak pojke», brummade herr Grimwig som ett slags buktalare; åtminstone rörde sig icke en muskel i hans ansikte.
»En snäll gosse med ett varmt hjärta!» sade Rose och rodnade litet. »Försynen, som har satt honom på ett så hårdt prof, har utrustat honom med känslor, som skulle hedra mången, som är sex gånger så gammal som han.»
»Jag är bara sextioett», anmärkte herr Grimwig, fortfarande med orörligt ansikte, »och det vore väl tusan, om inte denne Oliver är tolf! Jag inser inte det träffande i anmärkningen.»
»Bry er inte om min vän», inföll Brownlow, »han menar inte hvad han säger.»
»Jag vill äta upp mitt eget hufvud, om jag inte det gör!» brummade Grimwig och stötte sin käpp mot golfvet.
»Ja, i så fall förtjänade du också att få hufvudet afkapadt», svarade Brownlow litet häftigt.
Hvarefter de bägge herrarne togo sig hvar sin pris snus och räckte hvarandra handen, som de alltid brukade vid sådana tillfällen.
Emellertid hade Rose samlat sina tankar och berättade nu kort och naturligt allt hvad som händt Oliver, sedan han lämnat Brownlows hus. Hon förteg endast tills vidare Nancys meddelande, det ville hon anförtro herr Brownlow mellan fyra ögon. Hon försäkrade slutligen, att åtminstone under de sista månaderna hade Oliver ej haft annan sorg än att det icke hade varit möjligt att återfinna hans forne välgörare och vän.
»Gud vare lof!» sade gamle herr Brownlow. »Ni har gjort mig en stor, en ofantligt stor glädje! Men ni har inte sagt mig, hvar Oliver nu är? Ja, ni får inte bli ond, men... hvarför tog ni honom inte med hit upp?»
»Han sitter och väntar i en vagn här nedanför.»
»Nedanför?» utbrast den gamle. Och utan att säga ett enda ord mera for han ut ur rummet, nedför trapporna och upp i vagnen.
Knappast hade dörren stängts efter honom, förrän herr Grimwig lyfte upp hufvudet, balancerade med sin stol på dess bakben och tecknade, alltjämt sittande, med sin käpp tre cirklar. Då han lyckligt och väl fått detta utfördt, reste han sig upp, linkade så godt han kunde minst tolf gånger af och an på golfvet, stannade sedan plötsligt framför Rose och böjde sig utan vidare ner och kysste henne.
»Så så så!» brummade han, då hon, litet häpen, gjorde min af att resa sig, »blif nu inte förskräckt! Jag är gammal nog att kunna vara er morfar. Ni är en tusan så söt flicka — jag tycker om er. Så, där ha vi dem!»
Med en snabb vändning återtog han sin förra plats på stolen, i det samma som Brownlow inträdde med Oliver. Grimwig tog mycket nådigt emot dem. Om också Rose ej hade fått annan lön för
