all sin omtanke om Oliver än detta enda ögonblick, skulle hon dock ha ansett sig rikligt belönad.
»Det är en annan, som vi inte få glömma», utbrast herr Brownlow och ringde. »Var god och bed fru Bedwin komma in!»
Ett ögonblick därefter inträdde den gamla hushållerskan, neg och stannade vid dörren, väntande på besked.
»Hm, Bedwin», sade herr Brownlow litet spefullt, »ni blir då också mer och mer blind för hvarje dag.»
»Ack ja, det är nog så», suckade hon, »vid min ålder bli ögonen allt klenare.»
»Det kunde jag också ha talat om. Men sätt nu glasögonen på er och se efter, om ni inte kan fundera ut, hvarför jag har låtit kalla er.»
Oliver kunde dock icke vänta så länge; i nästa sekund flög han rakt i famnen på henne. »Kära fostermor!»
»Å, Herre Gud, min egen oskyldige gosse!» utbrast hon och tryckte honom intill sig om och om igen. »Ja, var det inte det jag alltid sade, att han skulle komma igen! Och så bra han ser ut! Och så fint han är klädd! Hvar har du varit hela den långa tiden? Det är samma söta ansikte fast inte så blekt. Jag har sett det för mig så ofta, tillsammans med mina egna kära barns, som gingo från mig, medan jag ännu var ung och glad.» Och hon smekte Oliver och skrattade och grät ömsom.
Emellertid hade Rose inne i nästa rum meddelat herr Brownlow hvad Nancy sagt, och det öfverraskade honom i hög grad. Han gillade fullkomligt, att Rose ej hade sagt något till doktor Losberne, det var mycket klokare, att han nu rådgjorde med den hederlige doktorn. Det öfverenskoms, att han redan samma kväll skulle infinna sig på hotellet och att Rose innan dess skulle försiktigt förbereda sin tant på hvad som händt. Därefter foro Rose och Oliver hem.
Doktor Losberne blef mycket riktigt alldeles ursinnig, då han om kvällen fick höra Nancys förklaring. Under en störtskur af eder och hotelser svor han, att han skulle göra henne till det första offret för herrar Blathers & Duffs förenade skarpsinne, och han satte till och med på sig hatten för att genast gå ut och påkalla dessa värda herrars hjälp. Men herr Brownlow var också ett brushufvud, och dels hans häftighet, dels åtskilliga motskäl och föreställningar förmådde slutligen doktorn att afstå från sitt uppsåt. »Men hvad tusan ska vi då ta oss till?» sade han. »Sätta upp en tacksamhetsadress till allt det där packet, både karlar och kvinnor, och be hvar och en af dem ta emot hundra pund som ett obetydligt bevis på vår aktning och en ringa godtgörelse för all deras godhet mot Oliver?»
»Nej», svarade herr Brownlow och skrattade, »inte precis det, men vi måste gå försiktigt till väga, om vi ska kunna ha något hopp om att nå vårt mål.»
»Hvilket mål?»
