»Till exempel att få veta, hvilka Olivers föräldrar voro, och att återskaffa honom det arf, hvarpå han blifvit så skändligt bedragen.»
»Hm», mumlade doktorn och viftade sig med sin näsduk i ansiktet för att svalka sig, »det hade jag glömt.»
»Det är klart», fortfor herr Brownlow, »att vi omöjligen kunna tränga till bottnen af denna hemlighet, om vi inte kunna få Monks att bekänna. Och det kan bara ske genom list; vi måste ha tag i honom, då han inte befinner sig i sällskap med det där andra packet. Men innan vi uppgöra någon plan, måste vi nödvändigt tala med den där Nancy. Vi måste veta, om hon kan skaffa oss tag i Monks (naturligtvis utan att polisen får något med det att göra) eller om hon vill ge oss sådana upplysningar, att vi själfva kunna snoka upp honom. Henne kunna vi emellertid inte träffa förr än om söndag kväll, och i dag är det bara tisdag. Jag föreslår därför, att vi hålla oss stilla tills om söndag och inte tala om saken, inte ens för Oliver.»
Doktor Losberne grinade illa åt detta förslag att hålla sig stilla i hela fem dagar. Men då han ej själf kunde hitta på något bättre, och då både Rose och fru Maylie ställde sig på herr Brownlows sida, antogs hans förslag enhälligt.
»Jag kunde egentligen ha lust», sade herr Brownlow, »att rådgöra med min vän Grimwig. Han är visserligen ett original, men han är skarpsinnig, och han är gammal jurist.»
»Ja», sade doktor Losberne, »gör det, men då vill jag också rådgöra med en vän. Jag menar denna dams son och denna unga frökens... mångårige vän», tillade han, i det han pekade på fru Maylie och gaf Rose en betydelsefull blick.
Rose blef blossande röd, men hon gjorde inga invändningar, kanske emedan hon insåg, att hon skulle komma att befinna sig i hopplös minoritet. Alltså blefvo både Harry Maylie och herr Grimwig invalda i utskottet.
»Vi stanna naturligtvis här i staden», förklarade fru Maylie, »så länge det finns minsta hopp om, att undersökningarna kunna leda till något.»
»Bravo!» sade herr Brownlow. »Jag har tyckt mig se på de närvarande, att de ibland ha haft lust att fråga mig om, hvarför jag reste bort så plötsligt, att jag inte kunde bekräfta Olivers uppgifter. Men jag ber er låta mig vänta med den förklaringen, tills jag själf anser tiden vara inne. Annars kunde det lätt väckas förhoppningar, som kanske ej leda till något, och skapas ännu flera svårigheter och förvecklingar. — Ska vi inte supera nu? Annars tror väl Oliver, att vi ledsnat på hans sällskap och sitta här och göra upp svarta planer att stöta honom ut i vida världen igen.»
