Därefter förklarade ägaren till snusdosan, att den var hans, att han hade saknat den just som han kom ut ur en folksamling, att han hade sett en ung karl armbåga sig undan med den största ifver, och att bemälde unge karl var arrestanten, som stod här.
»Har du något att anmärka mot vittnet, gosse?» frågade domaren.
»Jag anser det under min värdighet att inlåta mig i samtal med honom», svarade Räfven.
»Har du på det hela taget något att säga?»
Räfven stod där, som om han icke hört frågan. Då knuffade gevaldigern till honom med armbågen: »Hör du inte, att assessorn frågar, om du har något du vill säga?»
»Ber om ursäkt!» utbrast Räfven och såg tankspridd upp. »Var det mig ni talade till, min vän?»
Gevaldigern kunde ej låta bli att dra på munnen. »Aldrig i mitt lif har jag sett maken till den lilla banditen, herr assessor», sade han. »Nå, har du något att anföra, din skälm?»
»Nej», förklarade Räfven. »Inte här. För det här är en tarflig rättvisbutik, och för resten är min advokat i dag på frukost hos vice talmannen i underhuset. Men på ett annat ställe ska både han och jag och åtskilliga andra ansedda personer af mina vänner ta till orda, och det så att alla perukstockarna här uppe ska önska, att de aldrig blifvit födda eller att deras betjänter hade hängt upp dem på deras egen klädhängare, innan de gingo ut i morse. Jag skall...»
»Ut med honom! Bevisen äro tillräckliga!» sade domaren. Och fånggevaldigern sade: »Kom med.»
»Ja, jag kommer, jag kommer!» svarade Räfven och borstade sin hatt med flata handen. »Det tjänar till ingenting», sade han vändande sig till domstolens bisittare, »att ni se så förskräckta ut, jag ämnar inte låta nåd gå för rätt. Det blir en ledsam historia för er, god’ vänner, jag skulle inte vilja vara i edra kläder för mycket godt. Inte om ni så tiggde mig på edra bara knän, lät jag nu sätta mig i frihet. — Så, nu är jag färdig.»
Gevaldigern tog honom i kragen och ledde ut honom. Ute på gården förklarade Räfven, att han ämnade draga saken inför parlamentet, hvarefter han med ofantligt själfbelåten min grinade fångknekten upp i ansiktet.
Då Noah Claypole hade sett honom släpas bort, skyndade han tillbaka till unge Charley, som dök fram från ett säkert gömställe, så snart han hade öfvertygat sig om, att ingen näsvis person följde hans nye vän i hälarna. Och de två skyndade sig nu att meddela Fagin den glädjande underrättelsen, att Räfven hade uppträdt med glans inför rätten och hade gjort sin uppfostrare den allra största heder.
