KAP. 43.
Nancy och Noah.
Hur invigd Nancy än var i alla förställningens konstgrepp, kunde hon dock ej helt och hållet dölja den sinnesrörelse, som medvetandet om, hvad hon hade åtagit sig, framkallade hos henne. Hennes beslut stod visserligen fast. Men hon hade om och om igen svåra strider att utkämpa, och de lämnade spår efter sig. Hon började se blek och aftärd ut. Ibland såg hon alls icke, hvad som försiggick midt för hennes näsa, och hörde ej samtal, hvari hon förr högröstadt skulle ha deltagit. Hon satt tyst och grubblade med hufvudet stödt mot händerna, och den ansträngning hon sedan måste göra för att vakna upp, visade blott alltför tydligt, att hennes tankar hade varit långt borta. Vid andra tillfällen kunde hon plötsligt ge sig till att skratta och väsnas utan anledning.
Det var söndagskväll. Sikes och juden sutto och pratade, men tystnade, då kyrkklockan började slå fullt. Nancy, som satt hopkrupen på en liten pall, såg upp och lyssnade spändt. Klockan slog 11.
»En timme till midnatt!» sade Sikes. Han drog upp rullgardinen, såg ut och gick sedan och satte sig igen. »Och mörkt och dimmigt är det. Det skulle ha varit en präktig arbetsnatt.»
»Ack ja», suckade juden och skakade på hufvudet, »det är också skada, att vi inte ha något i beredskap.»
»Det har ni verkligen rätt i», brummade Sikes, »för i kväll är jag upplagd.»
»He he he», skrattade juden, som om han känt sig lättad redan genom detta lilla medgifvande. »Nu är ni er lik igen, Bill!» Och han dristade sig till att klappa honom på axeln.
»Bort med den där gamla vissnade tassen från min axel!» fräste Sikes och skakade af sig judens hand.
»He he he, gör den er nervös? Påminner den er om att bli nappad?»
»Ja, af satan, inte af polisen!» brummade Sikes. »Det har aldrig funnits en människa med en sådan fysionomi som ni, om inte er far, och han får väl nu sitt röda skägg svedt i helvete — så vida ni inte är son till djäfvulen själf, utan mellanliggande led, hvilket inte skulle förvåna mig.»
Fagin svarade ej på hans komplimang, utan drog honom i ärmen och pekade på Nancy, som obemärkt hade tagit på sig hatten och nu ämnade smyga sig ut.
»Hallo!» ropade Sikes. »Hvart skall du ta vägen så dags?»
