»Inte långt.»
»Hvad är det för svar? Hvart skall du ta vägen, säger jag.»
»Det vet jag inte.»
»Jaså, inte det? du skall ingen vart!» förklarade han mera af motsägelselusta än emedan han egentligen hade någonting emot, att hon gick ut. »Sätt dig!»
»Jag behöfver frisk luft, jag måste ut och röra på mig.»
»Prat!» Han reste sig, låste dörren, ryckte hatten af henne och kastade upp den på ett gammalt klädskåp. »Seså, nu stannar du vackert kvar där du är.»
Nancy hade blifvit mycket blek. »Hvad skall det betyda, Bill?» frågade hon. »Vet du, hvad du gör?»
»Om jag vet, hvad jag —?» Han vände sig om mot Fagin. »Hon måtte ha blifvit galen, efter hon understår sig att prata så!»
Nancy tryckte bägge händerna mot bröstet liksom för att tvinga tillbaka ett utbrott. »Låt mig gå, säger jag — genast! Fagin, säg till honom, att han skall låta mig gå — det råder jag honom till! Hör du!» Och hon stampade i golfvet. »Låt mig gå, Bill! Du vet inte, hvad du gör — låt mig gå — bara en timme!»
»Fan ta mig, tror jag inte flickan har blifvit galen!» utbrast Sikes och grep henne hårdt om axlarna. »Bort från dörren där!»
»Inte förrän du låter mig gå — inte förrän du låter mig gå... nej, nej!» skrek hon.
Han såg ett ögonblick på henne, grep henne sedan plötsligt om handlederna, släpade henne, hur mycket hon än spjärnade emot, in i den lilla kammaren bredvid, satte sig på en bänk, tvingade henne ned på en stol och höll henne fast. Hon stretade emot och tiggde och bad att få slippa lös ända tills klockan slog 12; då lugnade hon sig plötsligt. Sikes gaf henne ännu en med många svordomar förstärkt varning att hålla sig stilla och gick sedan in till juden igen. »Puh —!» sade han och torkade svetten ur sin panna. »Det är då fan till bångstyrig jänta!»
»Ja, det må ni väl säga», svarade juden tankfullt.
»Hvad tror ni det gick åt henne, att hon nödvändigt ville ut?»
»Envishet (juden ryckte på axlarna), fruntimmers vanliga tjurskallighet.»
»Jag trodde annars, att jag hade tamt henne! Men det är väl det, att febern ännu sitter henne i blodet och inte vill bryta ut. Bär hon sig åt så där en gång till, så tar jag och åderlåter henne litet, utan att besvära doktorn.»
»Ja visst, min vän», hviskade juden. »Tyst!»
Nancy kom in i detsamma och satte sig på sin förra plats. Hennes ögon voro röda och svullna. Hon satt litet och vaggade fram och tillbaka, gjorde sedan plötsligt ett kast med nacken och brast i skratt.
