människoröster — å, hvad det gjorde godt! Utsikten till att en fara nalkades återgaf honom allt hans mod. Han skyndade ut.
Himlen stod i lågor; flammor höjde sig i luften, gnistor yrde, rökmoln rullade fram. En kyrkklocka klämtade, man ropade i munnen på hvarandra, murstycken rasade ner. Han vaknade liksom till nytt lif. Öfver diken och gärdesgårdar, genom häckar och snår störtade han andlöst framåt. Hunden sprang skällande framför honom.
Sikes släpade hunden med sig och gick.
Han kom till brandstället. Halfklädda människor drefvo ut
hästar och kreatur ur uthusen eller kommo släpande med bohag,
medan gnistor regnade och brinnande bjälkar ramlade ner. Kvinnor
och barn skreko, karlar ropade högt, sprutor stönade, vatten forsade
och fräste. Han skrek med tills han blef hes, och liksom för att
fly från sig själf och sina minnen kastade han sig in i den tätaste
trängseln. Han ilade rastlöst hit och dit, uppför och utför stegar,
öfver golf, som gungade under honom, mellan ramlande murar. Det
var, som om han skyddats af någon förtrollning, han fick icke en
skråma eller blånad, han tänkte icke och blef icke trött, tills
morgonen grydde och det endast fanns rykande ruiner kvar.
Men då den vilda öfverretningen lade sig, kom det fruktansvärda medvetandet af hans brott tillbaka med tiodubbel styrka. Han såg
