Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233
OLIVER TWIST.

Men då han märkte att ingen följde efter honom, kom villrådigheten åter öfver honom, och han visste ej, hvar han skulle göra af sig. Utanför det lilla postkontoret höll en diligens. Han såg, att det var diligensen från London och halft mot sin vilja närmade han sig den.

Konduktören stod och väntade på postsäcken. En man, klädd som skogvaktare, kom och slog sig i språk med honom. »Hvad nytt i staden?» frågade han.

»Ingenting, så vidt jag vet», svarade konduktören och drog på sig sina handskar. »Hvetet skall ha stigit litet. Och så pratades det om ett ohyggligt mord, men det är väl bara osanning.»

»Nej», sade en af passagerarne och stack ut hufvudet genom fönstret, »det är sanning. Det är en flicka, som har blifvit mördad. Det tros, att ...»

»Nå, Ben?» inföll kusken otåligt.

»Den förbannade postsäcken! Ha ni somnat där inne?» ropade konduktören.

»Jag kommer!» svarade postmästaren och kom hastigt ut med säcken.

»Ja — kommer, kommer!» brummade konduktören. »Det gör också den rika unga damen, som skall bli kär i mig, jag vet bara inte när ... Nå, ändtligen! Färdigt!» Och posthornet smattrade och vagnen rullade bort.

Sikes stod kvar, skenbart alldeles oberörd af hvad han hade hört; han kunde icke bestämma sig, hvart han skulle gå. Slutligen satte han sig i rörelse. Men då han kommit ett långt stycke på den öde landsvägen, kom det en förfärlig ångest öfver honom. Han tyckte att allt, både skuggor och verkliga föremål, blefvo hemska skepnader, och bakom honom kom hon, Nancy! Han hörde hennes klädning prassla mot bladen, han hörde hennes stönande i hvarje vindpust. Stannade han, så stannade hon också; sprang han, så sprang hon med — nej, hon sprang icke, det skulle alltid ha varit ett slags lättnad, nej, som en liflös skepnad fördes hon fram af en entonigt klagande vind! Han stödde sig mot en gärdesgård; nu var synen uppe öfver hans hufvud, dess konturer aftecknade sig skarpt mot den kalla natthimlen. Han kastade sig ner på marken; nu stod den vid hans hufvud, tyst, orörlig, en lefvande grafsten med blodig inskrift! Han smög sig in i ett lider och försökte sofva. Då försvann synen, men i stället såg han framför sig i mörkret ett par stela, halföppna, glanslösa ögon, som lyste utan att dock meddela ljus åt något annat föremål. Han störtade ut — där var synen! Han kröp åter in i lidret — där voro ögonen, ögonen!

Där låg han skakande i hela kroppen och badande i kallsvett. Plötsligt hörde han på afstånd förvirrade rop, ljud af verkliga

Oliver Twist.30