stannade Monks. Hans bägge handfasta följeslagare sågo frågande på den gamle herrn, som om de väntade vidare order.
»Ja, han vet ju besked», sade Brownlow. »Om han krånglar, om han rör så mycket som ett finger, ta ni honom med er till polisvaktkontoret och låta på mitt ansvar häkta honom som tjuf och bedragare. Besluta er nu!» tillade han, då Monks ännu tvekade. »Vill ni ha saken uppgjord i godo, så kom in och sätt er på den där stolen, som har väntat på er i två dagar. I annat fall är ni, så sant mig Gud hjälpe, ögonblickligen i polisens våld, och hvad straff ni då kommer att få, det vill jag för min del hälst inte tänka på.»
Monks ryckte på axlarna och gick in och satte sig på stolen. »Det är ett vackert beteende af min fars bäste vän!» sade han och tog af sig hatt och kappa.
Brownlow hade gifvit order, att dörren skulle stängas och att männen ej skulle komma in, förrän han ringde. »Ja», svarade han sedan, »det är just emedan jag är er fars äldste vän, som jag gärna vill skona er, Edward Leeford. Det är emedan min ungdoms förhoppningar och önskningar knyta sig till honom och hans sköna syster, som så tidigt gick hem till sin Gud och lämnade mig kvar här nere, ensam och öfvergifven; det är emedan er far, då ännu en gosse, knäböjde med mig vid hennes dödsbädd den där morgonen, som (om himlen ej hade bestämt det annorlunda) skulle ha gjort henne till min hustru; det är emedan jag var fäst vid honom, som jag, trots allt, vill försöka rädda hans son!»
»Ja, det låter ju mycket vackert», sade Monks efter en lång paus, hvarunder han suttit och gungat på stolen. »Men hvad vill ni mig?»
»Ni har en bror.»
»Jag är enda barnet», afbröt Monks honom, »det vet ni lika väl som jag.»
»Jag vet», fortfor Brownlow lugnt, »att ni är enda barnet af det olyckliga äktenskap, som den lumpnaste familjehögfärd tvingade er far att ingå som helt ung man. Och jag vet, hur eländigt det äktenskapet blef, hur köld och likgiltighet aflöstes af hat, vämjelse, förolämpningar, tills makarna slutligen skildes och sökte glömska, hvar för sig i nya omgifningar. För er mor lyckades det; på kontinenten gick hon snart upp i en hvirfvel af lättfärdiga nöjen. Men er far, som dock var tio år yngre än hon, led länge. Det dröjde, innan han fann tröst — men ni vet, att han fann den.»
Monks såg bort. »Nej!» sade han kort.
»Ni vet det. Det är nu en femton år sedan — ni var då endast elfva år, och er far var ännu blott trettioett. Då gjorde han bekantskap med en f. d. sjöofficer, hvars hustru dött ett halft år förut. Det var två döttrar, den ena en vacker nitton års flicka, den andra ett barn på två tre år.»
»Hvad angår detta mig?» frågade Monks.