Hr Brownlow låtsade ej om afbrottet. »Den gamle sjöofficeren och er far hade blifvit grannar. Bekantskapen öfvergick till förtroligt umgänge och vänskap. Er far var en rikt begåfvad människa, han liknade sin syster både till karaktär och utseende. Den gamle sjöofficeren höll innerligt af honom. Gifve Gud, att allt hade stannat därvid! Men dottern gjorde likaså. Innan ett år gått, var er far bunden vid henne med de heligaste band: han hade blifvit en oerfaren ung flickas första och enda brinnande kärlek.»
»Er historia är alldeles för lång», anmärkte Monks och flyttade sig oroligt på stolen.
»Ja», sade Brownlow, ty den är sann och sorglig, och det är endast lyckan, som är kort. — Nå, så dog ändtligen en af de rika släktingarne, för hvilkas skull er far uppoffrats, och han efterlämnade åt er far sitt universalmedel mot allt ondt — pengar. Er far måste resa till Rom, där släktingen dött; det var nödvändigt, att han själf kom dit. Knappast hade han anländt dit, förrän han angreps af en dödlig sjukdom. Och knappast fick er mor i Paris veta det, förrän hon tog er med sig och skyndade till hans dödsbädd. Dagen efter hennes ankomst dog er far — utan att ha gjort testamente. Hela förmögenheten tillföll alltså henne och er.»
Monks hade ej sett upp, men han höll andan och lyssnade i den största spänning. Nu rätade han upp sig på stolen, som om han känt sig lättare om hjärtat, och torkade sin brännande panna med näsduken.
Brownlow betraktade honom oafvändt. »Innan er far reste till Rom», sade han långsamt, »kom han upp till mig.»
»Det har jag aldrig hört talas om», anmärkte Monks i en ton, som skulle låta tviflande, men som snarare uttryckte obehaglig öfverraskning.
»Han kom och lämnade i min vård åtskilliga saker, däribland ett porträtt, som han målat af... den stackars unga flickan. Sorg och samvetskval hade gjort honom nästan till en skugga af sig själf; han talade förvirradt om olycka och skam, som han själf förorsakat, och han anförtrodde mig, att hur mycket han än skulle förlora därpå, ämnade han förvandla allt hvad han ägde till reda pengar, anslå en del af sitt arf åt er och er mor och sedan med återstoden af sin förmögenhet fly ur landet för alltid — jag förstod nog, att han ej ämnade fly ensam. Ja, ej ens till mig, hans dyra systers trolofvade, sade han mera; han lofvade blott, att han skulle skrifva om allt. Men det kom intet bref! Sedan, efter hans död, for jag ut till den trakt, som hade varit skådeplatsen för hans — synd. Familjen hade försvunnit för en vecka sedan, ingen visste hvart. Det fanns intet för mig att göra.»
Monks kunde ej återhålla ett triumferande leende.
Men herr Brownlow flyttade sin stol närmare hans, »Då
