Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
24
CHARLES DICKENS.

med nedkippade skor och blåa ullstrumpor, som voro i stort behof af att bli stoppade.

»Charlotte», sade frun, »ge den här gossen litet af öfverlefvorna, som Caro skulle ha; när han inte har varit hemma och ätit se’n i morse, så slipper han. Den här pojken är visst inte så kinkig af sig — eller hur?»

Oliver, hvars ögon började tindra, så snart han hörde talas om mat, snarade nej, hvarefter ett fat med hvarjehanda tarfliga öfverlefvor sattes för honom. Jag önskar, att vissa välfödda filosofer, i hvilka mat och dryck förvandlas till galla, kunde ha sett Oliver Twist sluka de läckerbitar, som hunden hade försmått. Det är blott en sak jag ännu hellre skulle vilja, och det är att se samma filosofer förtära samma måltid och med samma välbehag.


»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!» (Sid. 34.)
»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!» (Sid. 34.)

»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!» (Sid. 34.)


»Nå», frågade frun, som med stum fasa och fruktansvärda aningar om den kommande tidens aptit hade sett Oliver förtära sin kvällsvard, »har du slutat nu?»

Som ingenting ätbart fanns kvar, svarade Oliver ja.

»Kom då», sade fru Sowerberry, i det hon tog en smutsig lampa och gick före honom uppför trappan. »Du får din sofplats där uppe