ena efter den andra. Det hjälpte icke, allt hvad han ansträngde sig; till och med sedan han gjort den andra handen fri och satt äfven den för ansiktet, trängde tårarna häjdlöst fram mellan de små magra fingrarna.
»Så där ja!» utropade herr Bumble, i det han stannade och slungade en ondskefull blick på sin lille skyddsling. »Af alla de otacksamma och vanartiga pojkar jag har träffat på, är du då den—!»
»Nej, nej, snälla herrn», snyftade Oliver och hakade sig fast vid den af herr Bumbles händer, som höll det välbekanta spanska röret, »jag skall vara beskedlig, ja, det lofvar jag. Men jag är så liten, och jag är så... så...»
»Så... hvad för något?» brummade uppsyningsmannen.
»Så förskräckligt ensam!» jämrade gossen. »Alla människor hata mig. Ack, jag ber er, var inte så sträng mot mig!»
Herr Bumble såg några sekunder förvånad ned på Olivers hjälplösa ansikte, harskade sig högljudt ett par gånger, mumlade något om den »satans hostan», sade sedan till Oliver att han skulle torka sig i ögonen och vara en snäll gosse, tog därefter hans hand och gick vidare med honom.
Begrafningsentreprenören hade nyss satt luckorna för sin butik och var nu sysselsatt med att vid skenet af ett melankoliskt ljus föra in något i sin räkenskapsbok, då herr Bumble inträdde.
»Jaså», sade entreprenören och stannade midt i ett ord och såg upp från boken, »är det ni, herr Bumble?»
»Just jag», svarade uppsyningsmannen. »Här är jag med gossen.» Och Oliver bugade sig.
»Jaså, det är pojken?» sade entreprenören och höll upp ljuset öfver hufvudet för att kunna granska Oliver från topp till tå. »Hör nu, min gumma lilla, vill du komma in ett ögonblick?»
Från en liten kammare bakom butiken kom fru Sowerberry, en liten mager, skinntorr människa med ättiksurt ansikte.
»Det är den där pojken jag talade om, min vän», sade entreprenören ödmjukt, »han från fattighuset.» — Och Oliver bugade sig åter.
»Jestanes», sade entreprenörens hustru, »hvad han är liten!»
»Ja, han är verkligen ganska liten», medgaf herr Bumble och såg på Oliver, som om det varit dennes eget fel, att han ej var större. »Men ni skall få se, fru Sowerberry, att han växer nog.»
»Ja, af vår mat och dryck», svarade frun spetsigt. »Jag för min del kan inte begripa, hvad det är för uträkning att ta fattighusbarn, de kosta en ju mycket mer än man kan förtjäna på dem. Men Gud bevars, karlarne inbilla sig ju, att de veta allting bäst. — Seså, packa dig nu ner utför trappan, ditt lilla benrangel!» tillade hon, i det hon öppnade en dörr och knuffade Oliver utför en trappa ner i ett litet skumt och kvaft rum, som utgjorde ett slagt tambur till kolkällaren och kallades »köket». Där nere satt en smutsig tjänstflicka
