Chitling höll händerna för ögonen och gick häftigt upprörd af och an på golfvet.
I detsamma hördes ett tassande ljud ute i trappan, och Sikes’ hund kom inrusande. Alla tre skyndade fram till fönstret och tittade ut; nej, hans herre syntes ej till.
»Hvad vill det säga?» utbrast Toby och gick ifrån fönstret. »Han ämnar väl inte komma hit?»
»Nej, då hade han kommit tillsammans med hunden», menade Kags och lutade sig ner öfver hunden, som låg på golfvet och stönade. »Ge honom litet vatten. Han måtte ha kommit långväga ifrån, så som han ser ut.»
»Men hvar kommer han ifrån?» frågade Toby. »Naturligtvis har han först varit i de andra nästena, och då där var fullt med främmande folk, sprang han hit, där han har varit så ofta. Men hvarifrån kommer han?»
»Han» — ingen af dem nämnde mördarens namn — »har väl inte gjort af med sig?» sade Tom Chitling.
Toby skakade på hufvudet. Och Kags anmärkte, att i så fall skulle hunden inte ha legat så lugn (han hade verkligen nu krupit in under en stol och lagt sig att sofva). »Nej», sade han, »han har säkert lyckats komma öfver till kontinenten. Och hunden har han lämnat kvar.»
Det hade emellertid blifvit mörkt. Man stängde fönsterluckorna och tände ljus. De bägge sista dagarnas händelser hade gjort ett djupt intryck på dem alla tre, och ställningen var ju också osäker och farlig. De ryckte sina stolar tätt tillsammans och talade endast då och då och i hviskande ton. Plötsligt knackade det häftigt nere på porten. »Det är Charley», sade Kags och såg sig bistert om på de bägge andra, för att dölja, att han blef ängslig. Men knackningen upprepades. Toby gick och tittade ut genom fönstret; han drog genast hufvudet tillbaka, skakande i hela kroppen. Ingen frågade, hvem det var; de sågo det på hans bleka ansikte. Hunden hade rest sig och sprungit till dörren och stod där och tjöt.
»Ja», sade Toby slutligen och tog ljuset, »vi måste väl släppa in honom.»
Han gick ner och kom genast upp igen, följd af en person, som hade en näsduk bunden omkring nedre delen af ansiktet och en annan näsduk knuten om pannan under hatten. Han tog långsamt af sig bindlarna; ansiktet var blekt som ett liks, ögonen insjunkna, kinderna ihåliga, hakan stubbig, andedräkten kort och hes: en vålnad af Sikes. Han tog med den ena handen om ryggen på en stol, som stod midt på golfvet, men då han skulle sätta sig, ryste det till i honom, och han såg sig ängsligt omkring. Därpå drog han stolen tätt intill väggen och satte sig.
Ingen sade ett ord. Sikes såg från den ene till den andre; hvarje gång en blick mötte hans, vändes den genast bort igen. Då
