Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
CHARLES DICKENS.

äro rutorna trasiga eller öfverklistrade med papper, rummen äro små och ruskiga och stinkande. De bristfälliga husen tyckas hota att ramla. De ha ej längre någon ägare, de användas af den lösa befolkning, som har mod att lefva eller dö här. Ingen tar sin tillflykt till Jacobsön utan att han antingen sjunkit förfärligt djupt eller också har mycket tvingande skäl att hålla sig dold.

Inne i ett af dessa hus (det låg litet för sig själft, var förfallet, men hade märkvärdigt solida fönster och dörrar) sutto i ett rum tre personer alldeles tysta och i ängslig väntan. Det var Toby Crackit, unge Chitling och en vid pass femtioårig bandit, som en gång i ett slagsmål fått näsan inslagen och vid samma tillfälle erhållit det fruktansvärda ärr, som prydde hans ansikte. Han hette Kags, hade varit deporterad och var nyligen hemkommen.

Toby Crackit bröt tystnaden: »Du kunde gärna ha gömt dig nå’n annanstans än här, Tom Chitling.»

Tom slokade med öronen. Herr Kags påpekade, att han för sin del alldeles inte hade lust att komma i slanger med polisen igen genast vid sin hemkomst.

Det blef åter en paus. Nu frågade Toby Crackit (men i en ton, som förlorat all sin frimodighet), när Fagin hade blifvit gripen.

»Klockan två i middags», svarade Tom Chitling. »Charley och jag klättrade upp genom skorstenen. Bolter ställde sig på hufvudet i den tomma vattentunnan, men hans långa ben stucko upp och så högg’ de honom.»

»Och Betzy?»

»Stackars Bet!» mumlade Tom, som blef mer och mer dyster. »Hon hade gått för att se liket. Men där blef hon alldeles galen, skrek och slog hufvudet mot väggen, och så satte de tvångströja på henne och förde henne till hospitalet.»

»Hvart har Charley tagit vägen?» frågade Kags.

»Han kommer hit, när det blir mörkt, till dess håller han sig gömd hvar han kan», sade Tom Chitling. »Det finnes ingen annanstans att ta vägen, ty folket på Krymplingarne ä’ fast, skänkrummet där är fullt af poliser. Det har jag själf sett.»

»Ja, det är en katastrof», mumlade Toby och bet sig i läppen. »Mer än en kommer att stryka med.»

»Om de få Bolter till att vittna mot Fagin», anmärkte Kags, »så dinglar juden i galgen, innan veckan är slut.»

»Ni skulle ha hört, hur folket skränade!» sade Tom Chitling. »Om inte konstaplarne hade slagit omkring sig som vilddjur, skulle juden ha blifvit sliten i stycken. En gång låg han omkullslagen på marken, men poliserna samlade sig omkring honom och släpade af med honom, och han klängde sig fast vid dem, som om de varit hans bästa vänner. Hu, så han såg ut, smutsig och blodig! Kvinnfolken skreko, som om de ville slita hjärtat ur bröstet på honom! Tom