hade i ett ögonblick vunnits och förlorats. Glädje och sorg voro blandade i en bägare, men sorgen steg liksom mildrad upp ur blida och ömma minnen.
Länge voro de allena. Så knackade det på dörren, Oliver öppnade den och smög sig ut, och Harry Maylie inträdde.
»Jag vet allt», sade han och satte sig bredvid Rose, »jag fick veta det redan i går! Kommer du ihåg, Rose, att du gaf mig lof att komma igen och fråga, om du inte hade ändrat beslut?»
»De skäl, som då bestämde mig, bestämma mig ännu», svarade Rose. »När skulle jag väl tydligare än i afton känna, hvad min plikt är mot henne, som i sin godhet räddade mig från ett lif fullt af nöd och kanske skam? Hvarför skola vi pina oss själfva, Harry? Vi ha talat tillräckligt om den saken.» Och hon gjorde min af att resa sig.
Han höll henne kvar. »Nej, Rose», sade han, »inte ännu. Sedan vi talades vid, har allt förändrat sig för mig, utom min kärlek. Det jag nu erbjuder dig, är inte en lysande plats i en dåraktig omgifning, som rodnar och förargas öfver allt utom det, som verkligen är dåligt. Det var min af sikt, då jag reste, att kunde inte min värld bli din, skulle din värld bli min. Och det har nu skett. Kanske min förnäma och inflytelserika släkt hädanefter inte vill kännas vid mig. Men i en af vårt lands vackraste trakter ligger en liten landskyrka och en prästgård, som du kan göra mig tusenfaldt stoltare öfver, än alla mina ungdomsdrömmar kunde ha gjort mig, äfven om de gått i fullbordan. Det är den ställning jag bjuder dig!»
⁎
»Det är minsann tålamodspröfvande att vänta med kvällsmaten
på ett älskande par», sade herr Grimwig, som vaknade ur en liten
lur och tog bort näsduken, som han hade bredt öfver sitt ansikte.
»Jag tänkte verkligen göra allvar i kväll af att äta upp mitt eget
hufvud, efter man inte tycks unna mig något annat. Men nu vill
jag först ta mig den friheten att önska den tillkommande bruden
lycka med en kyss.»
Han utförde genast sin hotelse mot den rodnande fröken Rose, som nyss inträdt, och hans mod smittade både doktorn och herr Brownlow. Några påstå visserligen, att Harry Maylie hade föregått med godt exempel inne i det angränsande mörka rummet. Men som Harry ju ännu var ung ooh därtill präst, anse andra det för ett skamligt förtal.
»Men, Oliver, min egen gosse!» utbrast i det samma fru Maylie. »Hvad gråter du för? Och hvar har du varit?»
Ack, vi lefva i de svikna förhoppningarnas värld — och ofta se vi just det hopp sviket, som gör vårt hjärta den största hedern. Stackars Dick var död!
