KAP. 50.
Judens sista natt.
Domsalen var fylld från golf till tak med människoansikten. Allas blickar voro riktade på en man — juden. Jurymännen kommo in och gingo tätt förbi honom; deras ansikten voro som af sten, omöjligt att läsa i dem! Så en ljudlös tystnad, icke en rörelse, icke ett andedrag — — skyldig! Nu ljöd ett glädjerop från åhörarna, det tilltog i styrka och besvarades utifrån af ett riktigt tjut. Folkmängden där ute hade fått veta, att juden var dömd och skulle hängas följande måndag.
Larmet lade sig. Han blef enligt bruket tillfrågad af domaren, om han hade något att säga till sitt försvar. Men frågan måste upprepas två gånger, innan han tycktes förstå den. Sedan mumlade han, att han var en gammal man — en gammal man — och tystnade. Hans hufvud var fortfarande framåtböjdt, och hans ögon stirrade. Då lade fångknekten sin hand på hans arm och tillsade honom att följa med. Han såg på honom med en slö blick och lydde.
Han fördes genom en gång, där det på ena sidan var ett galler, som vette utåt gården. Där utanför stod en hop människor, som, då de fingo sikte på honom, började ropa och skräna. Han hotade dem med knytnäfven och ville hälst ha spottat på dem, men fångknekten drog af med honom, in i fängelset. Här visiterades han, för att man skulle förvissa sig om, att han ej hade något medel att gå rättvisan i förväg. Sedan förde man honom in i en för lifdömda afsedd cell och lämnade honom ensam.
Han satte sig på en stenbänk midtför dörren, stirrade med sina blodsprängda ögon ned i golfvet och sökte samla sina tankar. Hvad det hade blifvit mörkt! Hvarför fick han intet ljus? Cellen hade funnits till i långa tider. Hundratals fångar måste ha tillbragt sina sista stunder här. Rummet var liksom fullt af döda! ... Ljus! Ljus... Och han bultade händerna blodiga mot dörren, tills slutligen två fångknektar kommo in. Den ene hade ett ljus, som han anbragte i en järnring på väggen, den andre hade en madrass, som han själf skulle ligga på. Ty nu fick fången ej längre lämnas ensam.
Och så kom natten, den svarta, tysta, förfärliga natten. Andra glädjas, då de höra kyrkklockan slå, ty det bebådar vaknande lif och dagens ankomst. Men för juden hade klockkläppens slag blott ett ljud: död! Och hvad gagn hade han af den glada morgonens larm, som trängde in till och med här? Det var blott ett nytt slags klockringning, som till sin varnande påminnelse lade gäckeri.
