månader gick han omkring och sade, att han visst inte längre tålde »luften» där på trakten, och då han ändtligen kom på det klara med, att han och trakten verkligen ej passade längre för hvarandra, öfverlämnade han sin praktik åt en annan, hyrde sig en villa i utkanten af den by, där Harry Maylie var präst, — och kände sig genast återställd. Han har slagit sig på trädgårdsskötsel, trädplantering, fiske, snickeri och åtskilliga andra sysselsättningar, som han bedrifver med sin vanliga hetsighet.
Jag skulle gärna vilja dröja litet hos de kära människor, om hvilkas lif jag här har berättat. Jag skulle vilja skildra Rose Maylie som den unga, älskliga hustrun, från hvilken ett mildt och ljuft skimmer tycks stråla ut öfver hela hennes omgifning och tränga in i deras hjärtan. Jag skulle vilja mana fram de täcka små ansikten, som muntert jollrande trängas omkring hennes knä — klangen af hennes klara skratt — tåren i hennes milda blå ögon — hennes leende, hennes blick, hennes kloka ord. Likaså skulle jag vilja berätta om, huru herr Brownlow förde sin adoptivson Oliver fram till allt jämt rikare vetande och fäste sig allt mera vid honom, allt efter som gossens karaktär utvecklade sig. Eller jag skulle vilja skildra, huru de bägge föräldralösa, pröfvade af motgången, ihågkommo motgångens lärdomar genom att visa öfverseende mot andra och ömsesidig kärlek och innerlig tacksamhet mot Honom, som skyddat och bevarat dem. Men allt detta är ju något, som ej behöfver omtalas, ty jag har ju redan sagt, att de voro verkligt lyckliga, och ingen sann lycka är möjlig utan innerlig kärlek och hjärtats godhet och tacksamhet mot Den, hvars lag är barmhärtighet och hvars väsen är barmhärtighet mot allt hvad lif och anda har.
Vid altaret i den gamla landskyrkan står en hvit marmorskifva, hvars hela inskrift utgöres af namnet »Agnes». I grafhvalfvet där under står ingen kista, och måtte det dröja många år, innan ett nytt namn inristas på stenen! Men om de dödas andar någonsin återvända till jorden för att besöka de ställen, som kärleken — en kärlek, som varar bortom grafven — har gjort heliga för dem, tror jag, att den arma unga kvinnans själ ofta sväfvar öfver denna stilla vrå, fastän den ju är inne i en kyrka och hon var svag och vilseförd.
