Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
CHARLES DICKENS.

De gingo en stund genom stadens tätt befolkade och starkt trafikerade gator och veko sedan in i en smal och smutsig gränd. Husen på bägge sidorna voro stora och höga, men mycket gamla och bebodda af den allra fattigaste klassen. Några trasiga män och kvinnor smögo framåt böjda och med armarna på ryggen nedåt trottoaren. Många af bottenvåningarna hade ursprungligen varit inrättade till butiker, men dörrar och fönster voro nu igenspikade med ohyflade bräder. Rännstenen stod full med stinkande vatten, här och där lågo döda råttor och spredo omkring sig en lukt af förruttnelse.

I ett af dessa hus trefvade entreprenören sig in genom en lång gång, sedan han sagt till Oliver att hålla sig tätt efter honom och ej vara rädd. De gingo uppför en rankig trappa och stötte emot en dörr, på hvilken han knackade. Den öppnades af en flicka på 13, 14 år. En blick in i rummet upplyste entreprenören, att det var hit han skulle. Han inträdde; Oliver följde efter.

Det fanns ingen eld i rummet, men en man hade likväl af gammal vana hukat sig ner framför den tomma eldstaden. Äfven en gammal gumma hade flyttat dit en pall och satt bredvid honom. Borta i en vrå syntes ett par trasiga barn, och inne i en liten fördjupning midtför dörren låg någonting under ett trasigt täcke. Oliver ryste, då han såg dit bort, han smög sig ofrivilligt närmare sin mästare, ty fastän han ej såg något, kände han dock, att det var ett lik.

Mannens ansikte var magert och blekt, hår och skägg gråsprängdt. Gumman var mycket rynkig i ansiktet, de få tänder hon hade kvar stucko fram öfver underläppen, ögonen voro så märkvärdigt klara och genomträngande. Oliver tordes nästan ej se på dessa människor — de liknade råttorna där nere på gatan.

»Understå er inte att röra vid henne!» skrek mannen och sprang upp som en rasande, då entreprenören nalkades fördjupningen i väggen. »Jag säger er», fortfor han, i det han knöt händerna och stampade i golfvet, »att jag inte vill ha henne nedstoppad i jorden! Maskarna skulle bara pina henne, inte äta henne, så utmärglad som hon är.»

Entreprenören svarade ej på dessa vanvettiga ord, utan tog upp ett måttband ur fickan och föll på knä bredvid liket.

»Ja», sade mannen, i det han brast i gråt och sjönk ner på knä vid sin döda hustrus fötter, »böj knä, böj knä, allesammans hos henne och hör hvad jag säger! Hon svälte ihjäl, säger jag! Jag visste inte, huru dålig hon var, förr än febern tog henne, och då stucko benen redan fram under skinnet på henne. Här var hvarken eld eller ljus, hon dog i mörkret — hon kunde inte ens få se sina barns ansikten, fastän vi hörde henne hviska deras namn. Jag tiggde för hennes skull på gatan, och så satte de mig i häkte. Då jag slapp ut igen, var hon döende. Allt blodet har stelnat i mitt