berömda kvickhufvud än han stundom slå sig på, när de vilja vara roliga: han gick in på personligheter.
»Nå du, fattighjon», sade han, »hur står det till med mor din?»
»Hon är ju död», svarade Oliver. »Låt bli att tala illa om henne.»
Blodet steg honom åt hufvudet, han andades häftigt, och det kom några underliga ryckningar kring hans näsa och mun. Allt detta uppfattade unge herr Claypole som förebud till ett gråtanfall, hvarför han förnyade angreppet. »Hvad dog hon af, du fattighjon?» frågade han.
»Af ett brustet hjärta, efter hvad ett par af de gamla gummorna på fattighuset ha sagt mig», svarade Oliver, nästan som om han talat för sig själf. Och en tår rullade utför hans kind.
»Tjo hopp fallera! Hvad lipar du för, tiggarunge?»
Oliver torkade hastigt bort tåren. »Nu kan det vara nog!» sade han. »Det är bäst, att ni inte talar om henne vidare.»
»Är det bäst?» utropade Noah. »Kantänka! Var inte oförskämd, fattighjon! Din mor! Jo, hon var minsann en snygg en!» Och uppeggad af Olivers tystnad tillade han i medlidsam ton: »Du vet nog själf, att... ja, nu kan det inte göras om, och du kunde ju för resten inte ha gjort om det, och det kan ju också vara mycket beklagligt för dig, men din mor, det vet du nog, hon var rent af ett utskum! Om hon inte dött, så hade hon nu varit på spinnhuset eller i galgen.»
Blossande af raseri for Oliver upp. Han slog omkull stol och bord, grep Noah i strupen, ruskade honom, så att tänderna skallrade i munnen på honom, samlade sedan alla sina krafter till ett väldigt slag och slog honom till golfvet.
»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!»
Charlotte svarade med ett gällt skrik och frun med ett ännu gällare. Den förra kom inrusande i köket genom en sidodörr, hvaremot frun höll sig kvar i trappan, tills hon hunnit förvissa sig om, huruvida det var rådligt att gå längre ner.
»Ditt lilla odjur!» skrek Charlotte och grep tag i Oliver med en styrka, som nästan kunde mäta sig med en karls. »Ditt lilla otacksam-ma, ned-ri-ga, blod-tör-sti-ga odjur!» Och för hvarje stafvelse gaf hon Oliver ett väldigt slag och lät slaget åtföljas af ett gällt skrik till det öfriga sällskapets förnöjelse.
Charlottes knytnäfve var ingalunda att förakta. Men för den händelse den ej skulle förslå att ta bukt på Oliver, kom nu fru Sowerberry ner i köket och hjälpte till med att hålla Oliver med ena handen och klösa honom i ansiktet med den andra. Och då saken hade tagit denna lyckliga vändning, reste Noah sig upp från golfvet och klantade på Oliver bakifrån.
