Dessa gymnastiska öfningar voro dock för ansträngande för att kunna vara länge. Då alla tre ej förmådde mera, släpade de den sparkande och skrikande, men alltjämt stridslystne Oliver in i kolkällaren och stängde in honom där. Hvarefter fru Sowerberry sjönk ner på en stol och brast i gråt.
»Herre je, hon dånar!» skrek Charlotte. »Skynda dig, söta Noah, ett glas vatten!»
»Ack, Charlotte», sade fru Sowerberry så godt hon kunde i brist på andedräkt och under ett öfverflöd på kallt vatten, som Noah hade hällt öfver hennes hufvud och axlar, »ack, Charlotte, en sådan Guds lycka, att vi inte alla lågo och blefvo mördade i våra sängar! Men hvad ska vi nu ta oss till?» tillade hon plötsligt. »Min man är naturligtvis inte hemma — det finns inte en karl i huset — och det där odjuret sparkar säkert sönder dörren inom tio minuter.» (Olivers väldiga angrepp på den ifrågavarande bräddörren gjorde verkligen denna händelse högst sannolik.)
»Ja, herre Jesses, frun», menade Charlotte, »vi måste visst hämta polisen.»
»Nej, nej», sade frun, som erinrade sig Olivers gamle vän, »spring bort till herr Bumble, Noah, och bed honom komma hit på ögonblicket. Men skynda dig! Du kan, medan du springer, hålla ett knifblad på det blåa öga du fått.»
Noah rusade bort, och personer, som voro ute och promenerade, förvånade sig högeligen öfver att se en fattigskolpojke störta nedåt gatan utan mössa på hufvudet, men med en fällknif på det ena ögat.
KAP. 7.
Oliver fortfarande uppstudsig.
Noah Claypole stannade ej ens för att hämta andan, förr än han stod utanför fattighusets port. Där samlade han ihop till en riktig störtskur af tårar och snyftningar, hamrade sedan på och visade ett så jämmerligt ansikte för det gamla fattighjon, som öppnade, att till och med denne, som ändå nästan aldrig såg annat än jämmerliga ansikten, ryggade tillbaka af öfverraskning.
»Herr Bumble! Herr Bumble!» skrek Noah med så väl spelad förtviflan och med så hjärtskärande uttryck, att herr Bumble kom störtande utan sin trekantiga hatt — hvilket är ett märkvärdigt och slående bevis på, att till och med en kommunal ämbetsman under en plötslig och mäktig impuls kan för ett ögonblick förlora sin själfbehärskning och glömma sin personliga värdighet.
