»Jo.»
»Gjorde du?» sade juden och bleknade litet. »Ja, det... det är mitt, Oliver, hela min lilla förmögenhet, allt hvad jag har kunnat lägga af på gamla dagar. Och så säger folk, att jag är girig, Oliver!»
Oliver tänkte också inom sig, att den gamle herrn verkligen måste vara girig, efter han kunde bo i ett så ruskigt näste, då han rådde om så många ur. Men så tänkte han åter, att Räfven och de andra pojkarne kanske inte kostade honom så litet, och han såg ödmjukt på juden och frågade, om han kunde få stiga upp nu.
»Ja visst, min gosse, visst får du det!» svarade gubben. »Där borta vid dörren står ett ämbar vatten, flytta fram det, så skall jag ge dig ett handfat, som du kan tvätta dig i.»
Oliver gick öfver golfvet och böjde sig ner och tog ämbaret. Då han vände sig om, var skrinet försvunnet.
Då han slutat tvätta sig, kom Räfven åtföljd af en af de unga männen, som Oliver föregående afton hade sett sitta och röka pipa och som nu formligen presenterades för honom som herr Charley Batts. Alla fyra satte sig nu till att äta frukost: bröd, skinka och kaffe.
»Nå», frågade juden Räfven och sneglade i det samma illparigt på Oliver, »ni ha väl arbetat duktigt på morgonen, gossar?»
»Väldigt!» svarade Räfven. Och Charley tillade: »Som slafvar.»
»Duktiga pojkar! Duktiga pojkar!» sade juden. »Nå, hvad har du fått, Räf?»
»Ett par plånböcker.»
»Späckade?» frågade juden ifrigt.
»Å ja, så där», svarade Räfven och tog fram två plånböcker, den ena röd, den andra grön.
Juden undersökte noga innehållet. »Inte så tjocka som de kunde ha varit», sade han, »men mycket nätta och väl gjorda. En duktig arbetare, inte sant, Oliver?»
»Ja, det är han verkligen», svarade Oliver och blef ytterst förvånad öfver att Charley brast i ett skallande skratt.
»Nå, hvad fick du, min vän?» frågade Fagin den andre gossen.
»Näsdukar», sade Charley och aflämnade fyra stycken sådana.
Juden undersökte äfven dem noga. »Hm, mycket bra, verkligen mycket bra. Men du har inte märkt dem bra, Charley, det måste vi sprätta upp igen med en nål. Vi ska lära lille Oliver att göra det... säg, lille Oliver, har du lust att lära dig det... he he he?»
»Ja, gärna...»
»Du skulle kanske vilja lära dig göra näsdukar lika lätt som Charley?»
»Ja, om ni vill vara god och ge mig undervisning.»
Charley brast åter i häjdlöst skratt, så att han fick kaffet i luftstrupen och var nära att kväfvas. »Han är så löjligt grön!»
