anmärkte han sedan som ett slags ursäkt till sällskapet för sitt oskickliga beteende.
Räfven strök Oliver öfver håret och menade tro på, att han skulle nog snart få bättre förstånd. Och den gamle herrn, som såg, att Oliver rodnade, ledde hastigt samtalet på något annat och frågade, om det hade varit mycket folk vid afrättningen i morse. Af gossarnes svar framgick, att de bägge hade varit där, och Oliver kunde icke förstå, huru de ändå hade fått tid att vara så flitiga.
Sedan frukosten var borttagen, lekte den muntre gamle herrn och de bägge gossarne en mycket besynnerlig lek. Den tillgick sålunda: den muntre gamle herrn stoppade en snusdosa i den ena fickan, en plånbok i den andra samt ett ur (med kedja omkring halsen) i västfickan; dessutom stack han en diamantnål i skjortbröstet, knäppte igen sin rock, stoppade också sitt glasögonsfodral och sin näsduk i fickan och började sedan gå af och an på golfvet med käppen i hand, så som man dagligen ser gamla herrar gå och promenera på gatorna. Då och då stannade han vid spiseln eller vid dörren och låtsade, som om han vore upptagen af att titta i ett butikfönster. Emellertid såg han sig ängsligt om litet emellan, som om han vore rädd för tjufvar, och han kände på sina fickor, om sakerna verkligen funnos kvar i dem — alltsammans så naturligt och lustigt, att Oliver skrattade, tills han fick tårar i ögonen. Gossarne följde hela tiden efter gubben, och hvarje gång han vände sig om, smögo de sig så behändigt undan, att man icke kunde se, hvad de hade för sig. Slutligen trampade Räfven honom på tårna, medan Charley rusade på honom bakifrån, och i samma nu nappade de blixtsnabbt till sig hans snusdosa, plånbok, urkedja, bröstnål och näsduk, ja, till och med hans glasögonsfodral! Om den gamle herrn märkte en af deras händer i sin ficka, sade han ifrån, och då började leken om igen.
Då man lekt den en hel mängd gånger, kommo ett par unga damer på besök; den ena hette Betsy, den andra Nancy. De hade en hel hop hår, inte vidare fint uppsatt, och deras skor och strumpor voro ej i prydligaste skick. Egentligen vackra voro de heller icke. Men de voro rödblommiga och duktiga, och som de tillika hade ett ovanligt fritt och ledigt sätt, tyckte Oliver, att det var ett par mycket behagliga flickor, och det voro de kanske.
De stannade där en god stund. Man tog fram konjak, emedan den ena af de unga damerna klagade öfver, att hon kände sig så frusen invärtes, och samtalet blef helt lifligt och vänskapligt. Men slutligen sade Charley, att det visst var dags att röra på skånkorna, hvilket Oliver ansåg vara ett utländskt uttryck för att gå ut, ty strax därefter gingo Räfven och Charley och flickorna sin väg, sedan den gamle herrn varit nog vänlig att ge dem pengar.
»Nå, min gosse», frågade Fagin, »tycker du inte, att det här är ett trefligt lif? Nu gå de ut för att roa sig.»
