inte ha tappat hufvudet. Men nu blef han blott dubbelt bestört och flög i väg som en hvirfvelvind nedåt gatan med den gamle herrn och gossarne skrikande och hojtande i hack och häl.
»Tag fast tjufven! Tag fast tjufven!» Det är något magiskt i det ropet. Hundratals människor stämma småningom in, och hopen af förföljare växte. Den störtar fram, plaskar genom vattenpussar och klampar öfver stenläggningen; upp slås fönstren, ut rusar folk. »Tag fast tjufven! Tag fast tjufven!» Hos oss alla slumrar en passion för att hålla jakt på något. Ett stackars andfådt barn, flämtande af utmattning och med ansiktet förvridet af skräck, spänner hvarje muskel för att undkomma sina förföljare; de vinna allt mera på honom, de njuta af att se, att hans krafter aftaga, de skrika och skråla dubbelt ifrigt: »Tag fast tjufven!» Ja, tag fast honom för Guds skull, om det också endast vore af barmhärtighet.
Ändtligen fast! Ett väl riktadt slag! Där ligger han på gatan, medan folket tränges omkring honom ; hvarje ny person, som kommer, knuffar sig fram, för att få se en skymt af honom. »Ur vägen!» — «Låt honom få litet luft!» — »Å prat, det är ingen synd om honom.» — «Hvart tog herrn vägen?» — »Där kommer han.» — »Ur vägen för herrn!» — »Var det den här pojken?» — »Ja.»
Dammig, nedsmutsad och med blödande mun låg Oliver och stirrade förvildad upp på den mängd ansikten, som omgåfvo honom.
»Ja», upprepade den gamle herrn, »jag är rädd för, att det är han. Stackars gosse! Han har stött sig.»
»Det var jag, som gjorde det», sade en lång drummel och knuffade sig fram, »jag gaf honom på käften med min knytnäfve. Det var jag, som häjdade honom.»
Den slyngeln lyfte på mössan med ett grin, som om han väntade sig drickspengar för besväret. Men den gamle herrn gaf honom en blick full af ovilja och såg sig tveksamt omkring, som om han själf hade i sinnet att löpa sin väg, hvilket han kanske också skulle ha gjort, om ej i detsamma polisen (som ju vid sådana tillfällen alltid brukar komma sist) hade blandat sig i spelet. En konstapel trängde sig fram genom hopen och grep Oliver i kragen. »Upp med dig!» sade han bistert.
»Det var inte jag, det var två andra gossar!» försäkrade Oliver, i det han vred sina händer och såg sig omkring bland folket. »De ä’ visst här i närheten.»
»Nej, det ä’ de visst inte,i« sade konstapeln i ironisk ton, men det var för öfrigt rena sanningen, ty Räfven och Charley hade smugit sig in i första bästa portgång. »Seså, upp med dig nu!»
»Gör honom ingen skada», sade den gamle herrn medlidsamt.
»Nej, jag skall visst inte göra honom någon skada», svarade konstapeln och till bevis därpå ryckte han så hårdt i Oliver, att halfva jackan följde med. »Seså, jag känner dig... det där duger inte! Upp med dig, din satunge!»
