Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52
CHARLES DICKENS.

Oliver, som knappt kunde stå på benen, slängdes nu genom gatorna vid kragen. Den gamle herrn gick bredvid poliskonstapeln, och framför strömmade en hel mängd människor, som då och då vände sig om och sågo på Oliver. Gatpojkarne hurrade.




KAP. 11.

Rättvisa skipas.

Det var endast ett litet stycke till närmaste polisstation. Där försvann Oliver för hopens blickar in genom en låg port, hvarefter han passerade en smutsig gård och ännu en port och fördes in på en annan stenlagd gård. På den stod en tjock karl med polisonger och med en nyckelknippa i handen. »Hvad har han gjort?» frågade han likgiltigt.

»En liten ficktjuf», svarade konstapeln. Mannen med nyckelknippan frågade sedan den gamle herrn, om det var han, som blifvit bestulen.

»Ja», svarade den gamle herrn, »men jag är inte säker på, att det var den där gossen, som stal min näsduk, och... jag vill helst lägga ner saken.»

»Ni måste inför domaren nu», sade mannen. »Han är här om ett ögonblick. — Marsch, din galgfågel!»

De sista orden voro en uppmaning till Oliver att gå in genom en dörr, som mannen hade öppnat och som förde in till en arrestlokal. Där blef han undersökt, om han hade något tjufgods på sig, och sedan inspärrad tills vidare. Rummet var mörkt och ohyggligt smutsigt, ty det var måndags morgon och sex dödfulla sjåare hade legat där inne från föregående kväll.

Den gamle herrn såg nästan lika olycklig ut som Oliver, då dörren stängdes. Med en suck riktade han sin blick på boken, som hade varit den oskyldiga anledningen till hela händelsen. »Det är något i den där gossens ansikte», mumlade han, «som är rörande och intressant. Han påminner om»... Den gamle herrn stannade plötsligt och stirrade framför sig. »Hvar har jag sett det där ansiktet förr?»

Han gick in i väntrummet, som vette åt gården, satte sig i en vrå och framkallade för sig i tankarna en hel härskara af ansikten, som i många år hade varit insvepta liksom i dimma. «Nej», mumlade han och skakade på hufvudet, »det måste vara en inbillning!»

Men han fortfor att se alla dessa ansikten framför sig. Han hade nu manat fram dem, och det var ej så lätt att åter få dem att