»Ja visst, för all del, min käre vän», svarade herr Brownlow hastigt. »Jag glömde er alldeles. Herre Gud, jag har ju ännu den olycksaliga boken! Stig upp! Stackars gosse, vi måste skynda oss.»
Vagnen rullade bort med dem.
KAP. 12.
Porträttet.
Vagnen körde nästan samma väg som Oliver hade gått, då Räfven och han anlände till London. Slutligen höll den utanför ett snyggt hus vid en stilla gata. Oliver fördes genast till sängs, och han sköttes med öm omsorg. Men i flera dagar var Oliver känslolös för sina nya vänners godhet. Solen gick upp och ner, upp och ner, många, många gånger, men han kastade sig oroligt på sitt läger, förtärd af en brännande feberhetta. Slutligen en dag vaknade han upp som ur en lång, oredig dröm. Han var blek, utmärglad, kraftlös. Med ansträngning satte han sig upp i sängen, stödde sig på den skälfvande armbågen och såg sig ängsligt omkring. — »Hvar är jag? Hvad är detta för ett rum?» mumlade han. »Det är inte här jag brukar sofva.»
Huru tyst han än uttalade dessa ord, blefvo de likväl genast hörda. Sängomhänget vid hufvudgärden drogs åt sidan, och en prydlig gammal fru med moderligt utseende reste sig från en länstol, där hon satt och sydde. »Tyst, min gosse», sade hon mildt. »Du måste ligga alldeles stilla, annars blir du sjuk igen. Och du har varit mycket sjuk, stackars barn. Seså, lägg dig nu igen, så är du en snäll gosse.» Hon lade varsamt ned hans hufvud på kudden, strök håret ur hans panna och såg på honom så vänligt och kärleksfullt, att han ej kunde låta bli att med sin lilla magra hand fatta hennes och lägga den om sin hals.
»Herre Gud», sade den gamla damen och fick tårar i ögonen, »så tacksam han är! Stackars barn! Hvad skulle inte hans mor ha känt, om hon kunnat sitta här i mitt ställe!»
»Kanske mamma ser mig», hviskade Oliver och knäppte ihop händerna. »Kanske hon har suttit här bredvid mig. Det käns nästan, som om hon hade gjort det.»
»Det kommer sig af febern, min gosse», sade den gamla frun och torkade först sina ögon och sedan glasögonen, som om dessa hörde oskiljaktigt samman med ögonen. Sedan gaf hon Oliver något svalkande att dricka, klappade honom på kinden och sade, att nu måste han ligga stilla, annars blef han sjuk igen. Oliver låg därför alldeles stilla, dels emedan han ej ville göra den gamla damen emot
