Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

57

OLIVER TWIST.

och dels emedan han, sanningen att säga, var fullständigt uttröttad af det lilla han hade sagt. Snart föll han i en behaglig slummer, hvarur han väcktes af ett tändt ljus, som sattes bredvid hans säng. En herre, som höll ett stort, hårdt pickande guldur i handen, stod och kände honom på pulsen och sade, att han var betydligt bättre.

»Du är mycket bättre i dag, inte sant, min gosse?» frågade herrn.

»Jo, tack», svarade Oliver.

»Ja, det visste jag», förklarade herrn. »Och nu är du hungrig, inte sant?»

»Nej.»

»Hm — nej, det visste jag. Han är inte hungrig, fru Bedwin», sade herrn och såg mycket vis ut.

Fru Bedwin svarade endast med en vördnadsfull böjning på hufvudet, som tycktes betyda, att hon ansåg doktorn vara en mycket skicklig karl. Doktorn själf var visst af samma åsikt.

»Du är sömnig, min gosse, inte sant?» frågade han Oliver.

»Nej.»

»Nej, naturligtvis», sade doktorn och såg mycket snusförnuftig och belåten ut. »Du är inte sömnig och inte törstig heller?»

»Jo, jag är mycket törstig.»

»Alldeles hvad jag väntade, fru Bedwin», sade doktorn. »Det är alldeles naturligt, att han är törstig... alldeles naturligt. Ge honom litet te och litet rostadt bröd, men utan smör. Håll honom inte för varm, min fru, men se också till, att han inte blir för kall.»

Den gamla frun neg. Därefter smakade doktorn på Olivers lemonad, uttryckte sin tillfredsställelse därmed och skyndade bort; hans stöflar knarrade mycket själfbelåtet och förmöget i trapporna.

Oliver somnade snart, och då han vaknade, var det nära midnatt. Den gamla frun sade vänligt godnatt till honom och öfverlämnade honom åt en gammal tjock gumma, som nyss hade kommit. Hon hade med sig i ett knyte en liten bönbok och en väldigt stor nattmössa. Nattmössan satte hon på hufvudet, och bönboken lade hon på bordet, medan hon berättade för Oliver, att hon skulle vaka hos honom. Sedan drog hon stolen bort till kakelugnen och tog sig då och då en ordentlig lur. Ibland föll hennes hufvud ned på bröstet, och hon stönade och pustade, som om hon vore nära att kväfvas, men så gned hon sin näsa hårdt och somnade igen.

Så skred natten långsamt framåt. Oliver låg vaken en stund och räknade de små ljusfläckar, som lampskärmen åstadkom i taket, eller också följde han med sin trötta blick det invecklade mönstret på väggens tapeter. Det var så högtidligt mörkt och tyst i rummet. Han kom att tänka på, att döden — den förfärliga döden — hade lurat här inne i många dagar och nätter — kanske var den här ännu! Och han tryckte ansiktet mot kudden och bad innerligt till Gud.

Slutligen föll han i den djupa, lugna sömn, som endast

Oliver Twist. 8