skeden, förr än det knackade på dörren. »Kom in!» sade fru Bedwin, och herr Brownlow inträdde.
Den gamle herrn såg helt glad och belåten ut, då han kom in, men knappast hade han skjutit upp brillorna i pannan och lagt händerna på ryggen för att ta Oliver i betraktande, förr än hans ansikte undergick en märkvärdig förändring. Oliver såg medtagen och afmagrad ut, och då han af artighet mot sin välgörare försökte resa sig upp, föll han genast tillbaka i stolen. Men nu är sanningen den, om den nödvändigt skall fram, att herr Brownlow hade hjärta för sex vanliga välmenta gamla herrar, och detta hjärta dref — i kraft af någon hydraulisk process, som vi ej äro tillräckligt vetenskapligt bildade för att förklara — en hel flod af tårar upp i hans ögon.
»Stackars gosse, stackars gosse!» sade herr Brownlow och harskade sig. »Jag är så hes i dag, fru Bedwin; jag är rädd, att jag har förkylt mig.»
»Nej, det hoppas jag ni inte har», sade fru Bedwin. Allt ert linne har varit varmt och torrt.»
»Jag vet inte, Bedwin... jag tyckte, att serveten var litet fuktig i går middag. Men det är det samma. Hur känner du dig, min gosse?»
»Jo, tack», svarade Oliver, »och jag är så tacksam för all er godhet mot mig.»
»Snäll gosse», mumlade herr Brownlow tankfullt. »Har ni gifvit honom något stärkande, Bedwin? Litet tevatten, hva’?»
»Jag har gifvit honom en spilkum stark buljong,» svarade fru Bedwin, i det hon rätade upp sig litet och lade stark tonvikt på de sista orden för att antyda, att det ej kunde bli tal om någon jämförelse mellan buljong och tevatten.
»Hu då!» sade herr Brownlow med en lätt rysning. »Då borde ni hellre ha gifvit honom ett par glas portvin — inte sant, Tom White?»
»Jag heter Oliver», svarade den lille sjuklingen och såg förvånad på sin välgörare.
»Oliver?» upprepade herr Brownlow. »Hvad heter du mera då? Oliver White?»
»Nej — Oliver Twist.»
»Besynnerligt namn», sade den gamle herrn. »Men hvarför sade du då till polisdomaren, att du hette White?»
»Det har jag aldrig sagt», sade Oliver öfverraskad.
Detta lät så likt en osanning, att den gamle herrn gaf Oliver en sträng blick. Men gossen såg så ärlig ut, att det var omöjligt att icke tro på honom. »Då måtte jag ha missförstått...» sade herr Brownlow. Och han fortfor att betrakta gossen, men nu emedan han återigen blef frapperad af hans likhet med något välbekant ansikte.
»Ni är väl inte ond på mig?» frågade Oliver med en bedjande blick.
