befrielsen från plågor kan skänka. Det borde redan varit stora ljusa dagen i flera timmar, då han vaknade och kände sig så lätt och frisk. Krisen i sjukdomen var öfverstånden, han var återskänkt till lifvet.
Tre dagar därefter kunde han sitta uppe i en länstol, väl ombonad med kuddar. Han var likväl ännu för matt att kunna gå, därför hade fru Bedwin burit ner honom i det lilla rum hon som hushållerska bebodde. Hon satte ner honom framför brasan, tog sedan själf plats och gaf sig till att gråta häftigt af idel glädje öfver att han nu var så mycket bättre. »Bry dig inte om det, min gosse», sade hon, »jag behöfver bara gråta ut ordentligt. Seså, nu är det öfver, och jag känner mig riktigt lätt om hjärtat.»
»Hvad ni är snäll mot mig», hviskade Oliver.
»Å, tala inte om det, min gosse», svarade hon. »Det har ingenting att göra med din soppa, som det nu är hög tid att du får, ty doktorn sade, att herr Brownlow tittar visst in till dig i dag, och då måste vi se riktigt krya ut, annars blir han inte nöjd med oss.» Därefter började hon i en liten kastrull värma upp en spilkum buljong, som rikligt kunde ha räckt till åt tre hundra femtio fattighjon, om den spädts ut till den styrka, som fattighusreglementet föreskrifver.
»Tycker du om taflor, min gosse?» frågade hon plötsligt, då hon såg, att Oliver oafvändt stirrade på ett porträtt, som hängde på väggen midt för honom.
»Jag vet inte», svarade Oliver utan att ta ögonen från taflan, »jag har just inte sett så många. Är det där ett porträtt?»
»Ja», sade fru Bedwin och såg ett ögonblick upp från soppan.
»Af hvem?»
»Jag vet sannerligen inte, min gosse», svarade hon godmodigt, »det är visst någon, som hvarken du eller jag känner. Du är väl inte rädd för det?» tillade hon i förvånad ton, då hon såg, att Oliver betraktade det med en så underligt allvarlig blick.
»Nej, visst inte», svarade han ifrigt. »Men det är så sorgset, och det ser på mig hela tiden. Jag blir så vek om hjärtat», hviskade han, »det är alldeles, som om det vore lefvande och ville tala till mig, men inte kunde.»
»Herre min skapare!» utbrast den gamla frun och reste sig hastigt, »så får du inte tala, barn. Det är för att du ännu är så klen och matt efter sjukdomen. Låt mig vrida om din stol.» Hon gjorde det. »Seså, nu kan du inte se på det längre.»
Men Oliver fortfor att se det med sin själs ögon lika tydligt som innan han hade bytt plats. Han ville dock ogärna oroa den gamla frun, därför smålog han tacksamt, då hon såg på honom. Och hon var belåten och saltade hans soppa och betade rostadt bröd i den med all den högtidlighet, som ett så viktigt arbete kräfde. Oliver grep sig an med soppan och hade knappast sväljt den sista
