gumma, som var litet omtöcknad af ett ovanligt kvantum öl, och distriktsläkaren, som skötte dylika förrättningar på ackord, fingo Oliver och naturen göra upp tvisten på egen hand. Resultatet blef, att Oliver efter några ansträngningar andades, nös och tog sig för att meddela fattighusets invånare, att socknen fått sig en ny börda på halsen, genom att stämma upp ett så ljudligt skrik, som man rimligtvis kunde väntas af ett gossebarn, som ännu ej längre än tre och en kvarts minut varit i besittning af det högst nyttiga tillbehör, som kallas stämma.
Då Oliver gaf detta första bevis på sina lungors fria och ändamålsenliga verksamhet, rörde ett lapptäcke sig, som låg vårdslöst kastadt öfver järnsängen, en ung kvinnas bleka ansikte lyftes matt upp från kudden, och en svag röst hviskade otydligt: »Låt mig se barnet, innan jag dör!»
Läkaren hade suttit med ansiktet vändt mot brasan och ömsom värmt och gnidit sina händer. Nu reste han sig, gick fram till hufvudgärden och sade med mildare tonfall än man kunnat vänta af honom:
»Seså, tala inte om att dö.»
»Å, Gud välsigne henne, den beskedliga stackaren!» inföll sköterskan och stoppade hastigt i fickan en grön butelj, hvars innehåll hon med synbart välbehag smakat på borta i sitt hörn. »När hon har fått lefva så länge som jag, herr doktor, och fått tretton barn, som alla ä’ döda så när som på två, som också ä’ här i fattighuset, så skall hon nog veta bättre än att tala så där. Kom ihåg, lilla stackare, hvad det är för en glädje att vara mor!»
Denna trösterika skildring af en mors framtidsutsikter gjorde tydligen ej sin afsedda verkan. Den sjuka skakade på hufvudet och sträckte ut sin hand efter barnet. Distriktsläkaren lade det i hennes armar. Hon tryckte lidelsefullt sina kalla, hvita läppar mot dess panna, strök med handen öfver sitt ansikte, såg sig vildt omkring, ryste, sjönk tillbaka — och var död. De gnedo hennes bröst, händer och tinningar, men blodet hade stelnat för alltid.
»Det är förbi», sade läkaren slutligen.
»Ack ja, stackars kräk», sade sköterskan och tog upp korken till den gröna buteljen, som hon tappat på kudden, då hon skulle böja sig ner efter barnet. »Stackars kräk!»
»Ni behöfver inte skicka bud efter mig, om barnet skriker», sade läkaren, i det han betänksamt drog på sig sina handskar. »Det är troligt, att det blir oroligt. Då kan ni ge det litet hafresoppa.»
Han tog på sig hatten, men stannade på väg till dörren bredvid sängen och tillade: »Det var en vacker flicka; hvar kom hon ifrån?»
»Hon fördes hit i går afse», svarade gumman, »enligt inspektörens order. De hade hittat henne liggande på gatan; hon hade visst gått lång väg, ty hennes skor voro alldeles utnötta; men hvarifrån hon kom eller hvart hon ämnade sig, det vet ingen.»
