Läkaren böjde sig ner öfver liket och lyfte upp dess vänstra hand. »Den gamla historien», sade han och skakade på hufvudet, »ingen vigselring! — God natt.»
Han gick hem för att äta middag. Sedan sköterskan ännu en gång hållit sig väl med den gröna buteljen, satte hon sig på en pall framför brasan och började kläda på barnet.
Ända till detta ögonblick hade ingen kunnat säga, om det var en adelsmans eller en tiggares barn. Men nu, sedan han blifvit svept i den gamla blöjan, som gulnat i fattighusets tjänst, nu var han märkt och numrerad och hade fått sig sin plats anvisad: ett socknens barn, en fader- och moderlös, en stackars utsvulten träl, som skulle knuffas och skuffas fram genom världen, föraktad af alla, beklagad af ingen.
Oliver skrek af alla krafter. Om han vetat, att han var fader- och moderlös och hänvisad till fattighusdirektionens och sysslomannens ömma barmhärtighet, skulle han ha skrikit ännu högre.
KAP. 2.
Oliver Twists första barndom.
Under de närmast följande åtta, tio månaderna var Oliver Twist offer för ett systematiskt bedrägeri; han uppföddes nämligen med napp. Därpå skickades han bort till en filialanstalt tre fjärdingsväg därifrån, där 20—30 andra små förbrytare mot fattiglagen kraflade omkring på golfvet hela dagen utan att vara gynnade af för mycket föda eller för mycket kläder och under moderlig tillsyn af en äldre kvinnsperson, som mottog de små brottslingarne mot en ersättning af 71⁄2 pence per vecka. För 71⁄2 pence i veckan får man ganska mycket, mer än tillräckligt för att öfverlasta ett litet barns mage och göra det illamående. Den äldre kvinnspersonen var en klok och erfaren människa; hon visste, hvad som var bra för barn, och hon visste ännu bättre, hvad som var bra för henne själf. Följaktligen använde hon största delen af veckpengarna till sin egen person och satte det uppväxande kommunala släktet på ännu knappare kost än som ursprungligen varit meningen.
Alla känna till historien om en vis man, som predikade den märkvärdiga läran, att en häst kan lefva utan att äta, och han bevisade sin sats så väl, att han vande sin häst af med att äta mer än ett halmstrå om dagen. Han skulle otvifvelaktigt ha gjort hästen till en ofantligt kraftfull och eldig gångare utan ett spår till foder, om inte djuret hade dött precis ett dygn innan det skulle till att lefva på bara luft. Olyckligtvis hade den kvinna, i hvars vård Oliver
