Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64
CHARLES DICKENS.

»Och så är jag rädd», sade juden, som om han alls icke hade hört hvad den andre sade, men med en hvass blick på Sikes, »jag är rädd, att om det går galet för oss, är det nog ute med en hel hop annat folk med det samma. Det kan bli värre för er än för mig, Bill.»

Bill Sikes studsade och såg hastigt upp. Men juden hade dragit upp axlarna till öronen och stirrade uttryckslöst rakt framför sig på väggen.

Det blef en lång paus. Hvar och en i det hedervärda sällskapet tycktes vara fördjupad i sina egna tankar, hunden ej ens undantagen; han låg och slickade sig lömskt om nosen och tycktes fundera på att bita den förste han mötte på gatan i benen.

»Man måste ta reda på, hvad han har sagt till polisdomaren», sade slutligen Sikes i långt medgörligare ton än han förut hade begagnat.

Juden nickade.

»Om han inte har skvallrat och de ha satt in honom, är det ingen fara, förr än han kommer ut igen», fortfor Sikes, »och då måste vi ta vara på honom. Ni måste på ett eller annat sätt laga, att vi få honom fast.»

Juden nickade åter.

Det var tydligen en förståndig plan, men det var tyvärr den svårigheten vid dess utförande, att både Räfven och Charley och Fagin och Bill Sikes hade en oöfvervinnelig afsky för att nalkas poliskammaren, af hvad anledning det vara månde.

Det är svårt att säga, huru länge de kunde ha suttit och tittat på hvarandra i detta obehagliga tillstånd af osäkerhet. Men det behöfver heller icke sägas. Ty de bägge unga damerna, som Oliver en gång hade sett hos juden, inträdde nu och satte nytt lif i samtalet.

»Där ha vi hjälpen!» sade juden. »Bet går nog dit, inte sant, min tös?»

»Hvart skall jag gå?» frågade den unga damen.

»Bara ett litet slag upp till poliskammaren», sade juden inställsamt.

Man måste göra den unga damen den rättvisan, att hon icke svarade rent ut nej, utan endast uttalade en entusiastisk och allvarlig försäkran, att hon ville bli »fördömd», om hon gjorde det. Detta höfliga och grannlaga sätt att kringgå saken visar, att den unga damen ägde den medfödda takt, som ej vill såra en medmänniska genom ett direkt afslag.

Juden blef litet flat och vände sig bort från den unga damen, som var bjärt, för att att inte säga pråligt utstyrd i röd kjol, gröna skor och gula papiljotter i håret. »Nå, du då, lilla Nancy», sade han i sin sötaste ton, »hvad säger du?»

»Det går inte, så det tjänar till ingenting att försöka, Fagin», sade Nancy.