»Hvad menar du med det?» frågade Sikes och gaf henne en bister blick.
»Jag menar hvad jag säger», förklarade hon lugnt.
»Du är just rätt person», invände Sikes, »ingen människa känner dig där borta.»
»Men jag vill inte ha någon bekantskap med dem», svarade Nancy i samma lugna ton.
»Hon går nog, Fagin», menade Sikes.
»Nej, det gör hon inte, Fagin», härmade Nancy.
»Jo, hon gör det, Fagin», sade Sikes.
Och Sikes fick rätt. Genom hotelser och löften förmåddes hon slutligen att åtaga sig uppdraget. Ur judens outtömliga förråd utrustades hon med ett hvitt förkläde och en halmhatt, hvarunder hon stack in sina papiljotter. Och så beredde hon sig att gå och uträtta ärendet.
»Nej, vänta litet, min flicka», sade juden och letade fram en liten torgkorg. »Tag den där i handen, det ser mera respektabelt ut.»
»Ge henne sedan en portnyckel i den andra handen», sade Sikes, «det ser så naturligt ut.»
»Ja visst, min vän, det är riktigt», förklarade juden och hängde en väldig portnyckel på den unga damens pekfinger. »Så där, det tar sig utmärkt bra ut, min flicka», tillade han och gnuggade händerna.
»Ack, min bror, min stackars älskade, oskyldige lille bror!» ropade Nancy och brast i gråt och gestikulerade förtvifladt med torgkorgen och portnyckeln. »Hvad har det blifvit af honom? Hvart ha de fört honom? Ack, var barmhärtiga, mina herrar, och säg mig, hvart den stackars gossen har tagit vägen! Ack, var så snälla och säg mig det!»
Miss Nancy framstötte (till sina åhörares obeskrifliga förtjusning) dessa ord i en oändligt hjärtskärande ton. Sedan blinkade hon åt sällskapet, nickade småleende och försvann.
»Å, det är en slipad flicka!» sade juden och såg sig omkring bland sina unga vänner och nickade betydelsefullt, liksom för att uppmana dem att följa detta lysande exempel.
»Hon är en prydnad för sitt kön», förklarade herr Sikes, i det han fyllde sitt glas och slog sin väldiga näfve i bordet. »Hennes skål! Ack, om alla vore som hon!»
Medan dessa och dylika loftal slösades på den talangfulla Nancy, skyndade hon den kortaste vägen till poliskammaren. Hon gick in en bakväg, knackade sakta på dörren till en af arrestlokalerna med sin portnyckel och lyssnade. Men då det ej kom något svar, ropade hon med sin ömmaste röst: »Nolly, lille Nolly, är du där?» Det fanns ingen annan där inne än en stackars barfotad karl, som blifvit häktad, emedan han utan tillåtelse hade gått omkring och blåst flöjt. Han satt försjunken i sorg öfver flöjten, som herr Fang hade
