tagit ifrån honom, och svarade icke. Nancy gick alltså till nästa dörr och knackade på där. »Sitter här en liten gosse?» frågade hon i jämmerlig ton.
»Nej, bevare oss väl!» svarade en matt röst. Det var en stackare på sextiofem år, som blifvit arresterad, därför att han icke hade blåst flöjt, d. v. s. emedan han hade gått omkring på gatorna och tiggt.
Då Nancy alltså ej kunde få något besked om Oliver, gick hon direkt till en tjock fånggevaldiger i randig väst och frågade efter sin lille bror i en klagande ton, som blef ännu mera ynklig genom ett effektfullt användande af torgkorgen och portnyckeln.
»Jag har honom inte, min flicka», svarade gevaldigern, »herrn tog honom med sig.»
»Herrn? Å, Herre Gud! Hvilken herre?»
Gevaldigern meddelade den djupt bedröfvade systern, att Oliver blifvit sjuk inne i poliskammaren och därefter frikänd, då ett vittne upplyste, att en annan gosse hade begått stölden. Käranden hade sedan åkt bort med Oliver, hvart visste gevaldigern icke; han hade blott hört, att kusken fått tillsägelse att köra till någon gata i Pentonvillekvarteret.
I ett förfärligt tillstånd af tvifvel och ovisshet vacklade den olyckliga unga damen ut genom porten, hvarefter hon genast började storspringa och på de mest invecklade omvägar hon kunde hitta på skyndade tillbaka till juden.
Så snart herr Bill Sikes hade hört utgången af hennes expedition, lockade han hastigt på sin hvita hund, satte på sig hatten och rusade bort, utan att ens ge sig tid att säga farväl till sällskapet.
Äfven juden var mycket orolig. »Vi måste laga, att vi få tag i Oliver, god’ vänner», sade han. »Du, Charley, skall inte göra annat än snoka efter honom. Kära Nancy, vi måste ha reda på honom; jag litar på dig, min flicka, och på Räfven. Vänta litet!» tillade han och drog med darrande hand ut en låda, »här ha ni pengar, barn. Nu stänger jag för i afton, ni vet ju hvar ni kan träffa mig. Men skynda er nu, barn, förspill inte en minut!»
Och han sköt dem ut genom dörren. Sedan stängde han och lade för bommen invändigt, upptog ur det hemliga rummet det skrin, som Oliver tyvärr hade fått se, och stoppade hastigt in uren och smyckena under sina kläder.
Han stördes af en knackning på dörren. »Hvem är det?» ropade han förskräckt.
»Det är jag», svarade Räfvens röst genom nyckelhålet. »Nancy frågar, om vi ska föra honom till vårt andra gömställe, då vi få honom fast?»
»Ja», svarade juden, »tag reda på honom först, så skall jag nog sedan ge er besked.»
