Det blef så mörkt, att man knappast kunde se siffrorna på urtaflan. Men de bägge gamla herrarne sutto fortfarande tysta med klockan mellan sig och väntade.
KAP. 15.
Den gamle juden och miss Nancy bevisa sin vänskap för Oliver.
I ett eländigt litet krogrum, grubblande öfver en tennkanna och ett brännvinsdoftande glas, satt en man i sammetsrock och knäbyxor, som ingen erfaren polisman, trots halfmörkret, ett ögonblick skulle tveka att igenkänna som herr Bill Sikes. Vid hans fötter satt en hvit, rödögd hund, som sysselsatte sig med att ömsom blinka till sin herre med bägge ögonen på en gång och slicka en stor, färsk skråma vid nosen, som tycktes vara resultatet af ett nyss utkämpadt slagsmål.
Plötsligt bröt Sikes tystnaden. »Var stilla, hundracka!» sade han. Kanske voro hans grubblerier så allvarliga, att de stördes af hundens slickningar, eller också sattes hans känslor i en sådan svallning af grubblerierna, att han måste ge dem luft, om också genom att sparka ett oskyldigt djur. Nog af, resultatet blef en svordom och en spark, bägge adresserade till hunden.
Hundar äro ju i allmänhet föga benägna att hämnas de förolämpningar deras herrar tillfoga dem; men Sikes’ hund hade samma retliga lynne som husbonden själf, och kanske hade han i detta ögonblick en smärtsam känsla af, att han blifvit förorättad. Han satte genast sina tänder i en af halfstöflarna, ruskade den duktigt och kröp därefter morrande in under en bänk, just i lagom tid för att undgå tennkannan, hvarmed herr Sikes måttade åt hans hufvud.
»Jaså, det var meningen?» sade Sikes och tog eldtången med den ena handen, medan han med den andra drog upp en väldig fällknif. »Kom fram, din satan! Hör du, kom fram!»
Hunden hörde det utan tvifvel, eftersom herr Sikes röt så högt han kunde. Men som han tycktes hysa en ofattlig motvilja för att få halsen afskuren, låg han kvar där han var, morrade ännu ilsknare och bet sig som ett vilddjur fast vid eldtången. Sikes blef alldeles utom sig öfver detta motstånd, lade sig ner på knä och gjorde ett ursinnigt angrepp. Hunden tog språng åt höger och vänster, morrade, skällde, bet ifrån sig — Sikes svor, stötte och slog — och kampen höll verkligen på att bli ödesdiger för den ena af parterna, då dörren hastigt öppnades och hunden rusade ut, kvarlämnande Bill Sikes med eldtången och fällknifven i sina händer.
