Man skall vara två om en träta, säger ett gammalt ordspråk. Då herr Sikes gick miste om hundens medverkan, öfverflyttade han genast grälet på den nykomne.
»Hvad fan kommer ni och ställer er emellan mig och min hund för?» röt han ilsket.
»Jag visste ju ingenting, käre vän, jag visste ingenting», svarade Fagin ödmjukt — ty det var han, som kommit in.
»Hörde ni inte bråket, ni eländige rackare», brummade Sikes. »Nej, ni hör naturligtvis ingenting, ni. Själf smyger ni ut och in, så att en annan aldrig hör, hvarken när ni kommer eller går. Jag önskar, att ni, Fagin, hade varit hunden för en half minut sedan!»
»Hvarför det?» frågade juden med ett tvunget leende.
»Jo, ty regeringen skyddar ju till lif och lem sådana slynglar som ni, fast de inte ha hälften så mycket mod som en hundracka, men sin hund har man lof att slå ihjäl, om man vill!» svarade Sikes och fällde igen knifven med en menande blick. »Förstår ni?»
Juden, som hade satt sig vid bordet, gnuggade händerna och låtsades skratta åt sin väns skämt, fastän han synbarligen var ganska obehagligt berörd.
»Ja, grina ni», sade Sikes, i det han satte ifrån sig eldtången och kastade en föraktfull blick på juden. »Grina, ni! Men ni skall aldrig komma att grina åt mig. Jag har öfvertaget öfver er, Fagin, och det ämnar jag, ta mig fan, inte släppa. Skall jag dingla i galgen, så skall ni dingla med, akta er därför!»
»Ja visst, min käre vän, allt det där vet jag ju», medgaf juden. »Vi ha — hm — gemensamma intressen, Bill — gemensamma fördelar.»
»Hm», brummade Sikes, som om han menade, att fördelen visst mest var på judens sida. »Nå, hvad har ni nu med er åt mig?»
»Alltsammans har gått genom smältdegeln», svarade Fagin, »och här är er andel. Ja, det är egentligen litet mera än ni skulle ha haft. Men jag tänkte som så, att ni ger mig nog en handräckning en annan gång, och...»
»Håll inne med sådana dumheter!» afbröt banditen honom otåligt. »Hvar har ni det? Fram med det!»
»Ja, ja, Bill, lugna er litet, lugna er litet», sade juden blidkande. »Här är det, alltsammans!» Han tog upp en gammal bomullsnäsduk ur fickan, löste upp en stor knut i det ena hörnet och tog fram ett litet paket, inlindadt i brunt papper. Bill ryckte det ifrån honom, öppnade det och gaf sig till att räkna de guldmynt det innehöll.
»Är det alltsammans?» frågade Bill misstroget. »Har ni inte haft det uppe under vägen och sväljt ett par dukater? Nej, låt bli att se förolämpad ut, det har ni gjort alldeles för ofta. Ryck på bjällran!»
Det var en uppmaning att dra i klocksträngen. En annan jude inträdde, yngre än Fagin, men nästan lika vidrig att se på. Bill pekade på den tömda kannan, och juden, som mycket väl förstod honom, gick för att fylla på den. Innan dess växlade han dock en
