Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
CHARLES DICKENS.

Gaslyktorna voro tända. Fru Bedwin stod oroligt och väntade vid den öppna farstudörren, tjänstflickan hade visst ett tjog gånger sprungit till hörnet för att se, om ej Oliver syntes till; och inne i det mörka förmaket sutto ännu de bägge gamla herrarne med klockan mellan sig.




KAP. 16.

Huru det sedan gick Oliver.

Från trånga gårdar och gränder kom man slutligen ut på ett torg. Då flickan ej längre orkade gå så fort, saktade Sikes farten, vände sig om till Oliver och befallde honom barskt att räcka Nancy handen, »och så mig den andra!» tillade han och grep den hand, som Oliver hade fri. »Ici, Azor!»

Hunden såg upp och morrade.

»Förstår du, min gosse?» sade Sikes och pekade med den andra handen på Olivers strupe. »Bara han ger ett knyst ifrån sig, så hugger du i honom. Förstår du?»

Hunden såg upp på Oliver och slickade sig om nosen, som om han vore ifrig att få fullgöra uppdraget genast.

»Han är, fan ta mig, lika förståndig som en människa», sade Sikes och betraktade hunden med en bistert gillande min. »Nå», tillade han sedan, i det han vände sig till Oliver, »nu vet du, hvad du har att rätta dig efter. Skräna nu, om du har lust; hunden skall snart göra slut på den lilla roligheten. Framåt, pojke!»

Azor viftade på svansen till tack för det ovanligt vänliga tilltalet och gick före, efter att ännu en gång ha trakterat Oliver med en varnande morrning.

Kvällen var mörk och dimmig, ljuset från butiklamporna trängde nästan icke ut genom det tjocka mörkret, som tycktes bli tätare och tätare och liksom dölja husen bakom en slöja. Då de hade gått några steg, började en dof kyrkklocka slå. Genast vid det första slaget stannade både Sikes och Nancy och vände hufvudet åt det håll, hvarifrån ljudet kom.

»Den slog åtta, Bill!» sade Nancy, då klockan upphört att slå.

»Tror du inte, att jag har öron att höra med?» brummade Bill.

»Jag undrar om de också kunna höra det?» sade Nancy.

»Naturligtvis kunna de det. Det var marknadsdag, då jag blef insatt, och det fanns inte en leksakstrumpet på marknaden, som inte jag hörde tuta. Då de hade spärrat in mig för natten, gjorde skrålet och larmet utanför det gamla fördömda hålet så tyst, att