»Han rymde från hemmet och sina hederliga föräldrar för en månad sedan och gaf sig i slanger med tjufvar och pack och har nästan tagit lifvet af sin stackars mor.»
»En sådan rackarunge!» sade den ena kvinnan. Och den andra tillade: »Vill du genast packa dig hem, ditt kräk!»
»Men det är inte sant», försäkrade Oliver mycket orolig. »Jag känner henne inte, jag har hvarken syster eller far eller mor. Jag bor i Pentonville.»
»Nej, hör så han står och ljuger!» skrek flickan.
»Det är ju Nancy!» utbrast Oliver, som nu först fick se hennes ansikte och ryckte till af förskräckelse.
»Hör ni nu, att kan känner mig», sade Nancy, vädjande till de bägge kvinnorna. »Han kan inte reda sig på egen hand. Hjälp mig att föra hem honom, annars tar han lifvet af sina hyggliga föräldrar och mig också.»
»Hvad tusan står på?» sade en karl, som kom ut från en krog med en hvit hund i hack och häl. »Aha, lille Oliver! Vill du packa dig hem till din mor, din slyngel!»
»Jag har ingenting med dem att göra, jag känner dem inte, hjälp, hjälp!» skrek Oliver och vred sig under mannens hårda tag.
»Ja, jag skall minsann hjälpa dig jag, din bof!» svarade mannen. »Hvad är det där för böcker? Du har naturligtvis stulit dem. Ge mig dem!» Han ryckte till sig böckerna och gaf honom ett slag i hufvudet.
»Det var rätt!» ropade någon uppifrån ett fönster. »Det är det enda, som biter på en så’n där.»
»Mycket sant!» brummade en halffull snickare och kastade en gillande blick upp till fönstret.
»Det gör honom godt», förklarade de bägge kvinnorna.
»Det finns fler af den sorten!» sade karlen och gaf Oliver en örfil till, hvarefter han grep honom i kragen. »Kom med in, din skälm! Pass på honom, Azor!» ropade han till hunden. »Pass på honom, min gosse!»
Oliver var matt efter sin sjukdom, yr i hufvudet af öfverraskningen och slagen, rädd för hunden och karlen och öfverväldigad vid tanken på, att de omkringstående togo honom för en tjuf. Mörkret föll på, ingen hjälp var i närheten, allt motstånd var omöjligt. I nästa ögonblick släpades han in i en labyrint af mörka och trånga gårdar och rycktes framåt så hastigt, att de nödrop han uppgaf förklingade ohörda. Men äfven om någon hört dem, skulle ingen ha brytt sig om dem.
⁎
