Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
CHARLES DICKENS.

sig sin omgifnings välvilja, om det blott kunde ske utan att han behöfde göra något ondt. Han föll därför på knä på golfvet framför Räfven, som satt på bordet, och nu började han med den process, som unge herr Dawkins kallade att »lackera fotfodralen», men som på vanligt språk kallas att borsta stöflar.

Berodde det på den känsla af frihet och själfständighet, som en förnuftig varelse antagligen måste erfara, då han sitter bekvämt på ett bord, röker sin pipa, dinglar vårdslöst med det ena benet och får sina stöflar borstade, utan att ha haft det besväret att ha tagit af sig dem eller den förfärliga utsikten att sedan nödgas dra dem på sig? Eller stämde kanske den sköna tobaken eller det goda ölet hans själ till mildhet? Nog af, det kom öfver honom en stämning af romantisk känslofullhet, som annars var främmande för hans natur. Han såg tankfullt ner på Oliver, lyfte upp hufvudet, suckade och sade, halft för sig och halft till unge Charley: Det är ändå bra sorgligt, att han inte är en stralare!»

»Ja», anmärkte unge herr Charley, »han vet inte sitt eget bästa.»

Räfven nickade åter, och både han och Charley fortforo att blossa på sina pipor. De rökte en liten stund under tystnad.

»Du vet väl inte ens, hvad en stralare är?» frågade Räfven vemodigt.

»Jo, jag tror det», svarade Oliver och såg hastigt upp. »Det är en tjuf... en sådan som du, inte sant?»

»Jo», svarade Räfven. »Och jag skulle förakta mig själf, om jag vore något annat.» Han gaf sin hatt en knuff och såg sig om på Charley, liksom för att antyda, att han vore honom förbunden, om denne ville motsäga honom. »Jag är det», fortfor han sedan, »och Charley är det, och Fagin är det, och Sikes är det, och Nancy är det, och Bet är det, vi äro det allesamman ända ned till Azor, och han är den durkdrifnaste af oss allihop.»

»Och den som minst är fallen för att skvallra ur skolan», tillade Charley.

»Ja, han skulle inte så mycket som gläfsa innanför ett vittnesskrank af fruktan för att förråda något», sade Räfven. »Det är ett klokt djur. Glor han inte ilsket på hvarje främmande, som skrattar eller sjunger? Och hatar han inte hvar enda hund, som inte är af samma ras som han?»

»Ja, han är alldeles som en kristen människa», förklarade Charley. Det skulle blott vara ett erkännande af djurets förstånd, men orden voro äfven träffande i en annan betydelse. Ty många män och kvinnor, som göra anspråk på att vara kristna människor, ha verkligen i många hänseenden en påfallande likhet med herr Sikes’ hund.

»Det är godt och väl», sade Räfven, och med det intresse för geschäftet, som ledde hela hans handlingssätt, återvände han till sin utgånspunkt: »Det där har ju ingenting att göra med den här gröngölingen.»