»Nej, det har du rätt i», sade Charley. »Hvarför ställer du dig inte under Fagins ledning, Oliver?»
»Och gör din lycka här i världen i ett nafs?» tillade Räfven flinande.
»Så att du kan dra dig tillbaka till dina gods och spela grefve, liksom jag ämnar göra, så snart det blir sju torsdagar i en vecka?» sade Charley.
»Jag tycker inte om det», svarade Oliver ängsligt. »Ack, om man ändå lät mig gå! Det ville jag helst.»
»Ja, men Fagin vill det helst inte», sade Charley.
Det visste Oliver blott alltför väl. Och som han tänkte, att det kunde vara farligt att öppna sitt hjärta ännu mera, suckade han blott och fortfor att borsta stöflarna.
»Gå!» utbrast Räfven. »Skäms du då inte? Skulle du verkligen vilja gå och falla dina bekanta till last?»
»Fy skam», utropade Charley, i det han drog upp ett par silkesnäsdukar ur fickan och kastade dem in i matskåpet. »Det vore ju rent af lumpet.»
»Jag skulle aldrig kunna göra det!» förklarade Räfven i en ton af stolt förakt.
»Men ni kan lämna edra vänner i sticket», sade Oliver och smålog, »och låta dem bli straffade för hvad ni ha gjort?»
»Ja, det var bara för Fagins skull!» svarade Räfven och gjorde en gest med sin pipa. »Polisen vet, att han och vi arbeta tillsammans, så att han kunde lätt ha råkat i knipa, om inte vi hade schappat. Det var därför vi kilade, inte sant, Charley?»
Herr Charley nickade och ämnade säga något. Men i det samma kom minnet af Olivers flykt så hastigt öfver honom, att han brast i skratt, fick tobaksröken i luftstrupen och måste hosta och stampa i minst fem minuter.
»Titta hit!» sade Räfven och tog upp en handfull silfvermynt ur fickan. »Det här är ju glada lifvet! Hvad tusan betyder det, hvar de komma ifrån? Tag dem! Det finns flera, där de ä’ tagna, Jaså, du vill inte? Jo, du är då en härlig pjäs!»
»Det är obeskedligt af dig, inte sant, Oliver?» utbrast Charley. »Han kommer minsann att få dingla!»
»Jag vet inte hvad ni menar», sade Oliver.
»Det skall jag säga dig, kamrat.» Charley höll den ena ändan af sin halsduk rakt upp i vädret, lät hufvudet falla ned på axeln och gaf ett slags hväsande ljud ifrån sig. Med denna lifliga pantomim ville han antyda, att dingla var det samma som att bli hängd.
»Nej, se, Jack, så han glor!» tillade han. »Aldrig har jag träffat på en så’n enfaldig kamrat som den pojken; han blir min död!» Charley gapskrattade och fick så ändtligen, med tårar i ögonen, pipan i munnen igen.
»Du har fått en dålig uppfostran», förklarade Räfven, medan han
