belåtet granskade stöflarna, som Oliver nu hade slutat borsta. »Men Fagin gör väl ändå någonting af dig till sist, annars vore du den ende, som han inte hade fått bukt på. Du borde hellre gripa dig an genast, ty innan du vet ordet af, är du ändå inne i facket, och då har du gått och förspillt tiden. Men en sak ber jag dig komma håg, och det är, att om du inte snyter vimplar och rofvor...»
»Det tjänar till ingenting, att du pratar», afbröt Charley honom. »Han begriper inte, hvad du menar.»
»Om du inte snattar näsdukar och klockor», sade Räfven, i det han lämpade sitt språk efter Olivers fattningsförmåga, »så är det andra, som göra det. På det viset blir det förlust både för dig och för dem, som förlora dem, och vinst blir det inte för någon annan än den, som nyper dem, och du har lika stor rätt till dem som han!»
»Mycket rätt, alldeles rätt!» utbrast juden, som hade kommit in utan att Oliver sett honom. »Det är solklart, min gosse, solklart! Ja, tag du exempel af Räfven, ty han kan sitt yrkes katekes på sina fem fingrar.» Gubben gnuggade händerna och fnös af belåtenhet öfver Räfvens utmärkta naturgåfvor.
Därmed afstannade tills vidare förhandlingarna. Ty juden hade kommit hem i sällskap med fröken Betsy och en kavaljer, som Oliver aldrig förr hade sett, men som Räfven kallade Tom Chitling. Han hade stått i trappan en stund och sagt artigheter till den unga damen, men nu kom han in.
Tom Chitling var äldre än Räfven, han hade kanske aderton vintrar på nacken, men i hans sätt mot nämnde unge herre låg likväl en viss vördnad, som tycktes antyda, att han visste med sig, det han var honom underlägsen i slughet och yrkesmessig utbildning. Han hade ett par små, plirande ögon och koppärrigt ansikte och var klädd i luden mössa, jacka af mörk korderoj, flottiga buldanbyxor och förkläde. Dräkten var onekligen litet tarflig, men han ursäktade den inför sällskapet med att han för en timme sedan hade »kommit ut», och som han under de sista sex veckorna hade burit statens livré, hade han ej ägnat sina egna kläder tillräcklig uppmärksamhet. Han tillade under starka tecken till förbittring, att den nya metoden att röka kläderna där borta vore rent af grundlagsvidrig, ty det brände hål i dem, och ändå kunde man inte begära skadeersättning af staten. Det samma gälde också, enligt hans åsikt, det tilltaget att klippa folk skalliga; det ansåg han alldeles olagligt. Herr Chitling förklarade till sist, att han under fyrtiotvå dödande långa hårda arbetsdagar inte hade smakat så mycket som en droppe, och »han ville vara skapt som en nors, om han inte var torr i halsen som en skorsten.»
»Hvarifrån tror du att den unge mannen kommer, Oliver?» frågade juden flinande, medan de bägge andre gossarne satte fram en flaska bränvin och ett glas på bordet.
»Det vet jag inte», svarade Oliver.
