»Jo», började Sikes, »då man går öfver gräsplanen...» Men i det samma såg Nancy upp, och nästan utan att röra på hufvudet gjorde hon Bill uppmärksam på judens ansikte. »Hm... det kan göra er det samma, hvar stället är. Jag vet nog, att ni inte kan verkställa det utan oss, men... det är ändå bäst att vara försiktig, då man har med er att göra.»
Juden bet sig i läppen. »Som ni vill, min vän, som ni vill!» mumlade han. »Behöfs ingen annan än ni och Toby?»
»Nej, bara en kofot och en pojke. Det första ha både Toby och jag, men en pojke måste ni skaffa oss.»
»En pojke?» frågade juden. »Det är således en dörrspegel, som skall...»
»Det är det samma, hvad det är», afbröt Sikes honom. »Jag behöfver en pojke, och han måste vara spenslig. Hm», tillade han, »det är då också tusan, att Ned, sotarens pojke, är borta! Fadern höll honom med flit smal, och han hyrde ut honom billigt. Men så blef ju fadern knipen, och det där sällskapet för vanvårdade barn kom och tog gossen bort från yrket, som han ändå försörjde sig på, och satte honom till att lära sig läsa och skrifva och ämnar visst göra honom till handtverkare. Ja, så bära de sig åt», brummade han, allt mer och mer förargad vid tanken på den orätt han hade lidit, »så bära de sig åt! Och om de hade pengar (som de, gudskelof, inte ha), funnes det om ett par år inte en enda pojke kvar inom facket.»
»Nej, det är visst och sant», instämde juden, som hade suttit i sina egna tankar och endast hade uppfattat hans allra sista ord. »Hör på, Bill!»
»Nå?»
Juden gjorde en rörelse med hufvudet åt Nancy, som fortfarande satt och stirrade in i elden. Sikes gjorde en vresig axelryckning, som skulle betyda, att han ansåg det alldeles onödigt att aflägsna henne. Men han rättade sig dock efter juden och bad Nancy gå ner och hämta en mugg öl.
»Du behöfver inte öl», sade hon och lade helt lugnt armarna i kors öfver bröstet.
»Jo, det gör jag.»
»Prat!» svarade hon kallblodigt. »Gå på ni, Fagin! Jag vet, hvad han vill säga, Bill, han behöfver inte genera sig för mig.»
Sikes såg förvånad än på den ene, än på den andra. »Ja, bry er inte om jäntan, Fagin!» sade han sedan. »Ni har väl känt henne tillräckligt länge för att veta att man kan lita på henne.»
»Nej, min vän, naturligtvis, det vet jag mycket väl», sade juden. »Men kanske hon skulle bli bångstyrig liksom härom kvällen.»
Nancy brast i ett skallande skratt, tömde ett glas brännvin, skakade på hufvudet och gaf ifrån sig åtskilliga utrop: »Kläm
