sta’ nu!... Var inte lissen!» Det tycktes lugna bagge parterna. »Seså, Fagin!» sade hon slutligen. »Tala nu med Bill om Oliver!»
»Du är ett slughufvud», sade juden och klappade henne på axeln. »Ja — he he he! — jag tänkte mycket riktigt på Oliver! det skulle just vara en pojke för er, Bill.»
»Hm?» Bill drog på det. »Ja, växten vore lämplig...»
»Tag honom, Bill!» sade Nancy. »Han är kanske inte så slipad som de andra, men till att öppna en dörr kan han ju alltid användas.»
»Och han lyder er, Bill!» sade juden. »Bara ni först skrämmer honom duktigt.»
»Skrämmer?» upprepade Sikes. »Jag skrämmer honom inte på narri, det kan ni lita på. Om han krånglar sedan vi väl satt oss i gång, så håller jag ett pund mot en penny, att ni aldrig återser honom lefvande, Fagin! Det måste ni ha klart för er innan ni låter mig få honom, förstår ni.» Och Sikes svängde hotande med ett tungt bräckjärn, som han hade tagit fram under sängen.
»Jag har tänkt på alltsammans», sade juden bestämdt. »Jag har haft ögonen på honom, må ni tro... skarpt. Bara han en gång känner, att han är en af oss, att han är en tjuf, så ha vi honom fast... för hela lifvet! He he he! Det kunde aldrig ha burit bättre till.» Juden drog ner hufvudet mellan axlarna oeh lade armarna i kors öfver bröstet, som om han i glädjen velat omfamna sig själf.
»Hör nu», sade Sikes misstroget, »hvarför gör ni er så mycket besvär med den där mesen? Ni kan ju få hundra så visst som en, om ni vill.»
»Därför att de andra inte kunna vara mig till någon nytta», svarade juden litet förlägen. »Bli de fast, så röja deras ansikten dem strax. Om man däremot tar Oliver på rätta sättet, så kan han komma att gå långt. Dessutom (juden hade nu återfått sin själfbehärskning) har han oss i sina klor, om han bara kunde rymma ifrån oss; därför måste han hålla sig till oss. Om han bara en enda gång har varit med om arbetet, så har jag makt öfver honom. Det är också mycket bättre än om man skulle bli tvungen att röja den stackaren ur vägen... det vore farligt och dessutom en verklig förlust.»
»När skall det ske?» frågade Nancy, för att hindra Sikes att uttrycka sin förargelse öfver Fagins hycklade känslosamhet.
»Ja, mycket sant, när skall det ske, Bill?» sade juden.
»Jag kom öfverens med Toby», svarade Sikes vresigt, »att om han inte hörde något af mig skulle det ske i öfvermorgon natt.»
»Har ni dragit försorg om sakernas bortförande?»
»Ja visst, alltsammans är ordnadt», inföll Sikes. »För hit pojken i morgon kväll. För resten håller ni munnen och lagar, att smältdegeln är i ordning; annat har ni inte att tänka på.»
Det talades nu fram och tillbaka om att Nancy skulle hämta Oliver följande kväll, ty, menade den slipade juden, henne skulle han helst följa, efter hon nyligen hade tagit honom i försvar. Sikes skulle
