skulle vi rätteligen öfvergå till läran om rättegången i ägoskillnadsmål; men då denna lära emedlertid redan blifvit i dess väsentliga delar fullständigt afhandlad[1], torde vi lämpligen böra inskränka oss till en redogörelse för gränsmärken och skriftliga handlingar, såsom bevisningsmedel i dylika mål, och i sammanhang dermed kasta en blick på giltigheten af dem samt deras vigt och betydelse i förhållande till andra i lag stadgade bevisningsmedel vid gränstvister.
I de fall, då naturen ej satte en oöfverstiglig gräns för ägoområdet, eller lagarne tydligt och bestämdt föreskrefvo, hvarest gränsen skulle vara, begagnade man vissa märken eller uppsatte vissa tecken, för att utvisa gränsernas läge och undanrödja all framlida ovisshet derom. Dessa märken och tecken voro olika efter olika tillgång på materialier och efter skiljda seder och bruk. Hos Sydgermanerna användes jordhögar, i jorden nedsatta stenar, försedda med inhuggna märken, planterade trän, i växande trän gjorda inskärningar eller inhuggningar, kallade decoroæ, decuriæ, theclatura, sinaida[2]. I Danmark och Sveriges dertill lydande sydliga provinser använde man pålar och stenar, hvarunder lades kol eller flintskärfvor, och kallades dessa märken än stauær, K. Eriks SelL. 2 Bok. 68 Kap, än steen eþ stapæl JutL. 2 Bok. 21 Kap. I Norriges Gamla Lagar nämnas endast marc steina, såsom begagnade att utmärka gränserna, och skulle dessa gränsstenar enligt Nyare LandsL. Odelsl. B. 3 omgifvas af 3 stenar, hvilka kallades lyrittar. Med undantag af sistnämnde stadgande innehålla hvarken Danska eller Norska Lagarne någon föreskrift om beskaffenheten af de märken, som skulle få användas att beteckna gränserna, och gifva ej heller företräde åt något visst slags kännetecken, utan synas hafva öfverlemnat valet af märken åt grannarnes egen ompröfning. Enahanda är ock förhållandet med GottlandsLagen, hvilken kallar alla gränstecken med ett gemensamt namn merki[3]. I WestgöthaLagarne omnämnas äfven gränstecknen under den allmänna benämningen mærki, men derjemte förekommer ett i
- ↑ Lindblad, Läran om bevisning inför rätta. Ups. 1842.
- ↑ Lex Bajuv. Tit. XI Cap. III. Edictum Theodor. 104. L. Wisig. Tit. III. §. 3. Edict. Rotharis 242, 244. Ännu i dag begagnas hos oss samma märken kallade Bläckningar, Bläckade trän, dock mera för att visa vandraren vägen till aflägsna ställen i stora skogar, än för att beteckna gränsen mellan jordägor.
- ↑ 25: 10.
