kartan blifvit upprättad för andra ändamål än ägodelning mellan grannar i by, så blef kartan ej heller till Häradsrätten ingifven och fastställd, hvarföre man äfven efter 1725 träffar många kartor, som ej blifvit fastställda.
Ehuru 1734 års lag påbjöd, att endast Häradshöfdingen med några af nämnden skulle upptaga gamla och nedsätta nya rösen, kunde detta lagbud emedlertid ej göra sig gällande[1], utan landtmätarena fortforo att i enlighet med äldre instruktioner verkställa rörläggningen, till dess de genom förnyad Stadga om Storskiftesdelningen den 17 Aug. 1762, §. 12, och sedan genom Landtmäteri-Förordningen den 20 Nov. 1766, §. 10 p. 18, §. 17 p. 2, erhöllo uttrycklig befallning och tillstånd dertill. Enligt förstnämnda stadga skulle ock den af landtmätaren författade rösebeskrifningen, som borde undertecknas af alla jordägare, till Rätten ingifvas att i Domboken införd varda. I Landtmäteri-Instructionen den 12 Aug. 1783, §. 62, stadgades slutligen: att Råskilnader, hvarom parterna sig förenade, borde noga beskrifvas, rösen läggas i två nämdemäns närvaro, samt kartan och beskrifningen till rättens fastställande uppgifvas. Dock borde Landtmätaren en månad före det ting då fastställelsen skulle ske, i socknen, der rågången var belägen, på predikstolen låta offentligen kungöra, att samma rågång, som tydligen nämnas skulle, komme att fastställas, och att den, som hade något att påminna, borde inställa sig å första rättegångsdagen.
Häraf finner man, att den fastställelse å Landtmäterikartor, som påbjöds 1725, endast åsyftade en stadfästelse å de inom byalag verkställda delningar mellan grannar, men att deremot jordägares af landtmätare skriftligen uppsatta föreningar om ägoskilnader, eller så kallade rösebeskrifningar, med dertill hörande rågångar och rösen enligt 1725 års förordning kunde och enligt 1762 års Stadga borde till framtida säkerhet i Häradets Dombok intagas, och att någon fastställelse å rågångar ej påbjöds i lag förr än 1783. Att de landtmätare, som tjenstgjorde under denna tiderymd, i
- ↑ Af K. Förordningen angående Landtmätare och deras förrättningar, den 1 Mars 1749, inhemtas, att hemställan då gjorts huruvida ej landtmätaren måtte i vederbörandes och två nämdemäns närvaro förrätta rörläggningar, utan att behöfva anlita domaren; men under åberopande af 13 Kap. JB. blef denna hemställan då afslagen. Uti ett tre år senare uppsatt förslag till en förnyad Landtmäteri-ordning skiljes dock Domaren från all befattning med rörläggning, som uppdrages åt Landtmätaren (Modée).
